Vår planet är, så vitt vi vet, unik. Bland andra himlakroppar, svävar en vacker ”blå boll” där vi, du och jag och allt levande på jorden få hänga med en stund. I dagarna kommer vi få se nya vackra bilder hemskickade från månfarkosten Artemis II. Artemis som bland annat anses vara vildmarkens beskyddare inom den grekiska mytologin.
När jag försöker summera året som gått ser jag hur vår rapportering spretat åt många olika håll. Från klimat till överfiske, från ”vackra bilder till intelligenta fiskar och döda sälar på svenska stränder. Man kan tycka att vi borde ha fokuserat mer, eller så väljer man att se att vi lyckats täcka in en rad frågor som alla rör havet. Vårt viktigaste nav - grunden för allt liv.
Världen har enats om ett klimatavtal, men det liknar mest en minsta-gemensamma-nämnare-överenskommelse än en framåtrörelse. Det viktigaste verkar ha varit att de oljeproducerande länderna slapp en skrivning om en ”färdplan” för att fasa ut fossila bränslen. Och havet – verkar helt enkelt ha glömts bort.
Det har skrivits spaltmeter om att ingen är här - men när jag försöker navigera mig fram i de långa korridorerna här på COP30 i Belém, verkar det som att alla är här. Det pågår så många panelsamtal, så många möten, det planeras för framtida möten, visas bildspel och intervjuer blir gjorda.
Personligt om invigningen av Nämndöskärgårdens nationalpark. Vad kommer man ihåg från invigningen av en nationalpark på den plats där man själv bor? En värmande höstsol, absolut. Några mer eller mindre väl valda ord från landets miljöminister? Kanske, mest minns man att hon inte ens var född när nationalparken började diskuteras. En trumpetare och två lite odisciplinerade får? Jo, det är lättast att komma ihåg det oväntade.
Juldagen 2004 befann sig vår reporter och undervattensfilmare Tobias Dahlin tillsammans med sin familj, på Khao Lak i Thailand. Det här är hans personliga berättelse om vad som hände då.
När jag var mycket ung fick jag lära mig att omedelbart döda fisken jag hade fångat; in med tummen i munnen på abborren och bryt nacken av den, ”så slipper den att plågas i onödan”. Gäddan skulle jag skära halsen av så snart jag hade fått in den i ekan. Nu lär mig forskaren Albin Gräns att jag har gjort fel i hela mitt liv. Att fiskarna har stressats och plågats av mina avlivningsmetoder. Jag skulle ha slagit dem i huvudet. Med en präst.
Det här skrivs när COP 16, FN:s toppmöte om biologisk mångfald, nyligen avslutats i den colombianska kuststaden Cali. På ett mänskligt plan sker framsteg: världens urfolk får en starkare röst i kampen för att skydda planeten jordens hotade arter. Många av dessa folk bor nära havet, somliga på öar som hotar att helt försvinna om klimatkrisens spår. Deras röster blir viktiga för att skydda havens invånare.
Skräddaren förklarar att han har sytt kejsarens nya kläder med magiskt tyg, som inte kan ses av mindre begåvade människor. När kejsaren går genom staden låtsas alla se de praktfulla nya kläderna: Ingen vill ju framstå som dum. Jag tänker på HC Andersens saga när jag lyssnar till forskarna under Kustvattendagen i Mariehamn. Vem kan jag lita på?
För ett år sedan rekommenderade EU-kommissionen att sillfisket i centrala Östersjön skulle stoppas, efter alarmerande rapporter från Internationella havsforskningsrådet, ICES. Sill och strömming bedömdes vara under den gräns där EUs lag stipulerar att fisket automatiskt ska stoppas. Nu anser kommissionen att fisket kan ökas med 108 procent. Vad har hänt i Östersjön på ett enda år?
Jag lyssnar skeptiskt till alla tvärsäkra svar som ges av politiker i valrörelser. Inte minst när frågorna gäller havet, som svenska och europeiska politiker har utsatt för katastrofal vanvård under decennier. Men svaren från toppkandidaterna i valet till EU-parlamentet ger mig trots allt hopp om förändring.
Något är riktigt fel i våra hav och vattendrag i allmänhet och i Hanöbukten samt Östersjön i synnerhet, det vet vi, och det blev än mer tydligt efter nya dykningar och granskning av undervattensmiljön – vi kan inte dröja med åtgärder längre!
Klimatfrågan växer i betydelse för allt fler väljare. Det borde vara en självklarhet att ta den på allvar. Trots det ignorera ministrar vetenskapliga råd och lagar. Är vi redo att stå och se på medan klimatet havererar och våra hav töms på liv?
Jag är numera förbjuden att pilka torsk och gäddan har försvunnit från min vik. Jag letar efter syndabockar. Vem bär ansvaret för tillståndet under ytan i Östersjön? Småskaliga yrkesfiskare längs ostkusten har sedan flera år larmat om att sillen/strömmingen har minskat kraftigt. Samtidigt har det storskaliga trålfisket på öppet hav fortsatt att fånga stora mängder, som gått direkt till fiskmjölsfabrikerna i Danmark.
Biomassa och biodiversitet. Två ganska tråkiga och stela ord. Men ord som ofta förknippas med Raja Ampat. Raja Ampat ligger väster om Papua Guinea mitt i det som kallas ”Coral triangle”.
Havets resurser tillhör alla medborgare. Vi vill ha friska hav, fulla av fisk och skaldjur. Så - hur kunde fisket efter torsk i Östersjön få fortsätta trots alla varningssignaler? Hur kan strömmingsfisket få grönt ljus trots att EU-lagen förbjuder fortsatt fiske? Jag levde länge i villfarelsen att de europeiska haven förvaltas i demokratisk ordning. Att det bara är i diktaturer som rovdrift medvetet tillåts förgöra livet under ytan och förstöra allt levandes livsrum.
EUs och Sveriges havspolitik har under flera decennier lett till utfiskade hav. Flera havsområden är på randen av en ekologisk katastrof. Klimatförändringar, uppvärmning och övergödning är resultatet av mänskliga aktiviteter, som dramatiskt förändrar våra hav.
Jag sitter i båten och pilkar. Rycker rytmiskt med samma trådvinda som förra året. Och året dessförinnan. Varje helg före midsommar har vi dragit strömming i solnedgången, i fjärden utanför Vätö i Roslagen. Det har vi gjort i 22 år nu.
Jag har haft många husdjur. Först undulater. Min första tyckte jag särskilt mycket om. Mimmi. En gång tog jag med mig henne till skolan i ytterfacket på min ryggsäck. På sommaren fiskade jag. Drog upp mörtar och abborrar på bryggan. Grävde en grop och hade en egen fiskdamm. Sen blev det möss. Råttor. Sköldpaddor. Kaniner. Höns och hästar. Jag kunde det där med djur.
Tvättsvampar kan rädda mänskligheten. Säger jag till grannen som tvättar bilen. Hon bara stirrar på mig.
Jag har inte för vana att bli förbannad på torghandlare. Men häromdagen lyckades en månglare förstöra julstämningen. Han sålde utrotningshotade djur, inslagna i plast. Till tonerna av Bjällerklang
Jag har precis varit med och gjort klart en film om utfiskningen i våra världshav. Det är skrämmande att se hur människor drabbas, överallt, när fisken försvinner. Hur människor både förlorar arbetstillfällen och sin källa till protein. Men hur utfiskningen påverkat ekosystemet, i havet, kan vara en långt mycket allvarligare konsekvens – långsiktigt.
Jag är uppvuxen vid havet och tillbringar varje sommar i skärgården. För mig är det naturligt att fånga fisk, på krok eller i garn. Även om jag gillar kampen under drillningen har jag alltid fiskat för att få mat. Men jag har aldrig funderat över vad fisken känner eller med vilken rätt jag fiskar för mitt höga nöjes skull. Tills för ett år sedan
Världens ledare verkar ha för mycket fantasi när det kommer till klimatkrisens effekter
