KRÖNIKA: Ett gott skratt

Ett hundra tusen sälar ligger och latar sig på Pelican Points stränder. En landtunga som sträcker sig ut i havet utanför Walvis Bay i Namibia. En schakal smyger i utkanten av sälkolonin och väntar på att en eller annan sälkut ska lämnas obevakad så att den kan få sig ett skrovmål.

Charles, viltguiden på vår båt, berättar om den Sydafrikanska pälssälens liv som inte verkar skilja sig mycket från gråsälarnas i Östersjön. Sälarna äter det de lyckas fånga i havet, parar sig en gång om året och föder sina kutar ett år senare.

^{Text och foto: Daniel Batist Hager}

Men starten i livet är tuff. 20% av kutarna dör. Till stor del beror det på minskad tillgång på föda. Jakten, som nu kan sträcka sig upp till 10 mil, tar slut på sälkutarnas krafter och de lyckas inte ta sig hem igen, utan flyter utmattade upp på stränderna runt om Walvis Bay. Förmodligen till schakalens stora lycka.

Lite längre bort på en brygga sitter skarvarna i vinden och torkar sina vingar. Då och då lösgör de sig och svävar friktionsfritt över vågtopparna. Jag frågar om fisket och trålarna. Charles, nickar och säger att överfisket är ett allvarligt problem för både människor och djur.

Vårt samtal avbryts av uppståndelsen över ett par delfiner som sveper förbi båten. Det visar sig vara en skygg liten delfin – Heavisides delfin – en endemisk art som bara finns här.

En pelikan sätter sig på relingen. Dess vingspann mäter över tre meter.

– Akta dig för vingarna. Den är graciös i luften men klumpig på land, säger Charles med glimten i ögat.

Oväsendet från sälkolonin är enormt. Sälhanarna slåss. Det är nästan dubbelt så många sälar på den här smala landtungan som i hela Östersjön.

– I Sverige är det många som skyller bristen på fisk i havet på sälen och skarven, säger jag.

Charles blir tyst.

– Du skämtar va? säger han.

 – Nej, säger jag.

Han börjar skratta ohämmat.

– Det var det roligaste jag hört, säger han och lugnar ner sig lite.

– Människan är den enda varelsen som stör ekosystemet här. Trålningen är en stor del. Båttrafik och muddring en annan. Delfinerna är känsliga för ljudet. De har blivit färre här i Walvis Bay. Men att sälarna tar slut på fisken? Haha! Om fisken tar slut, gör sälarna det också. Det är så ett ekosystem funkar. Enkelt.

Vi vänder åter mot hamnen. Cirklar runt stora oljetankers och fraktfartyg som ligger ankrade i väntan på förnödenheter.

– Ett resultat av Trumps krig i Iran, säger Charles.

När fartygen inte kan ta sig förbi sundet i Iran måste de ta vägen runt Afrika. Det här är den enda hamnen stor nog att ta emot dem, förutom Kapstaden.

 Nu har man hittat olja också i Namibia och hamnen i Walvis Bay ska grävas ännu djupare och större. Hur människan kommer att påverka sälarnas, skarvarnas, schakalernas, delfinernas, pelikanernas liv återstår att se.

Jag frågar till slut om rabies hos sälarna (vilket Deep Sea Reporter tidigare rapporterat om i Kapstaden, Sydafrika.) En av teorierna är att rabies kommer från schakaler och andra vildhundar i Namibia.

– Vi har haft ett fall. Men inget annat.

Visst är det skrämmande, men det finns större faror som hotar både oss människor och naturen vi är en del av menar han, samtidigt som han sträcker mig ett nyfångat ostron från den största odlingen i Afrika som vi just åker förbi.

– Jag har aldrig ätit ett ostron, säger jag avböjande.

– Jag äter flera varje dag säger han, och sveper det sörplande utan att tveka.

När vi närmar oss hamnen hoppar en säl plötsligt upp på båten.

– Det där är Booster. En säl som vi räddade ur fiskenäten när den var liten. Nu hoppar han gärna upp på båtarna för att få en fisk eller två, berättar Charles.

– Passa på, 200 kilo gosig säl!