Klimat och Miljö

Vår planet är beroende av haven som klimatreglerare. Samtidigt syns effekterna av våra utsläpp tydligast i haven. Idag är övergödning, klimatförändringar, havsförsurning och invasiva arter några av de utmaningar haven står inför. Havet – En nyckelspelare för klimatet

Haven är redan idag starkt påverkat av mänsklig aktivitet, vilket gör dem känsliga inför ytterligare påverkan från klimatförändringar. Arters livsmiljöer riskerar att försvinna, flytta eller krympa, samtidigt som andra får tillgång till nya utbredningsområden. Detta kan göra att den biologiska mångfalden minskar, vilket även kan förvärra havens motståndskraft mot exempelvis klimatförändringar. Dessutom blir klimatkrisen svårare att hantera om man bortser från förlusten av biologisk mångfald.

Mer än 90 procent av överskottsvärmen och mellan 20 och 30 procent av koldioxidutsläppen har tagits upp av haven, enligt den Internationella klimatpanelen (IPCC). Koldioxid tas upp i haven genom att gasen löses i vatten varpå växtplankton i ytvattnet tar upp den och binder den i organiskt material genom fotosyntes. Växtplankton äts sedan upp av djurplankton som tillsammans med andra organismer faller ned mot havets botten, som så kallad marin snö, när de dör. Det gör att stora mängder kol från de övre lagren i havet når ner till de djupare lagren och används av organismer där. Transporten av kol till botten gör dessutom att det blir kvar i haven mycket längre än om det skulle bli kvar i ytskiktet och riskera att läcka koldioxid tillbaka till atmosfären.

En effekt av ökade växthusgaser är att haven blir varmare. När haven blir varmare påverkas hela ekosystemet. Fiskars storlek kan förändras, algblomningar och döda bottnar ökar och många arter som ålgräs, vikaresäl och musslor har svårt att överleva. Det blir dessutom svårare för haven att ta upp koldioxid när vattnet blir varmare, vilket kan förvärra klimatförändringarna ytterligare.

Uppvärmningen av haven är nu den snabbaste på åtminstone 11 000 år. Även om den går att sakta ner med hjälp av kraftfulla åtgärder, kommer den lagrade värmeenergin vi hittills bidragit till att fortsätta att värma upp vår planet under hundra- eller till och med tusentals år.

Haven har en stor roll i klimatet på jorden. Tack vare Golfströmmen har vi i Norden exempelvis ett relativt milt klimat i förhållande till det nordliga läget. Uppvärmningen av havsvattnet leder till stora förändringar i havens cirkulation och att havsnivån stiger eftersom havens isar smälter. Minskningen av is är tydligare på norra halvklotet än i Antarktis och forskning pekar på att isen kommer fortsätta smälta i åtminstone 100 år, oavsett vilka åtgärder som sätts in. Men effekterna blir värre ju mer växthusgaser som vi släpper ut. Många forskare är oroliga för hur jorden kommer att påverkas när den arktiska isen försvinner, eftersom den påverkar klimatet genom att reflektera bort solstrålning.

Klimatförändringarna kommer påverka salthalten i haven. I områden nära ekvatorn kommer avdunstningen öka, och därmed även salthalten. I områden närmare polerna, så som svenska hav, kommer salthalten i stället sjunka när nederbörd och tillströmning av sötvatten ökar och isar kring polerna smälter.

Förändringar i salthalt och temperatur kan bland annat leda till ökad brist på syre. Detta eftersom skiktningen av havsvatten i djupled blir tydligare vilket förhindrar omblandning och transport av syrerikt vatten till botten. Salthalt och temperatur styr dessutom till stor del den geografiska utbredningen av arter, vilket gör att klimatförändringarna kan få stora konsekvenser för den biologiska mångfalden.

Uppvärmningens onda tvilling

Havens upptag av koldioxid har nästan fördubblats sedan 1980-talet, men det har medfört vissa kostnader. När koldioxid blandas i vattnet förändras havets kemi. En högre halt koldioxid i havet ökar surhetsgraden, ett fenomen som kallas havsförsurning. Ett fenomen som ibland kallas för ”uppvärmningens onda tvilling”. Likt effekterna av klimatförändringarna, kan havsförsurning leda till utrotning av arter eller förskjutningar i ekosystem. Studier visar att nyckelarter så som ormstjärnor i Gullmarsfjorden inte skulle klara försurningen som förväntas inom några decennier. Eftersom många arter är beroende av dem så kan det få stora konsekvenser för hela ekosystemet.

Havsförsurning påverkar en rad biologiska processer så som fotosyntes och förkalkning. Många djur och växter i haven blir drabbade av att havsförsurningen gör kalken mer otillgänglig eftersom de bildar skal och skelett av kalk. Koraller påverkas av både kalkbrist och ökande temperatur. Korallrev tillhör ett av de ekosystem med högst biologisk mångfald i världen, men som också drabbas mest av klimatförändringar eftersom det leder till så kallad korallblekning. Även ögonkorallen som finns vid Kosterhavets nationalpark påverkas av ökade temperatur och surhetsgrad.

Övergödning – för mycket av det goda

Idag är flera havsområden som Svarta havet och Östersjön övergödda. Det beror på ökad näringstillförsel som leder till att snabbväxande växtplankton, cyanobakterier och filamentösa alger ökar. Detta gör det svårt för andra arter att klara sig eftersom mycket av solljuset blockeras. När algerna sjunker till botten så använder bakterierna upp syret för att bryta ned det organiska materialet. Det gör att bland annat Östersjön är drabbat av stora döda zoner där endast bakterier och några få andra mikroorganismer kan leva i den syrefattiga miljön. Övergödningen leder därför till bland annat igenvuxna vikar, försämrad vattenkvalitet och minskad biologisk mångfald.

En del av näringstillförseln sker naturligt, men det är till största del mänskliga aktiviteter som tillför extra näringsämnen i form av kväve och fosfor. Jordbruk, avlopp, industrier, skogsbruk, vägtrafik och sjöfart bidrar alla till övergödning.

Eftersom övergödningen i Östersjön pågått så länge så finns det gamla synder i form av näringsämnen bundna i sediment. Internbelastning är en process då denna näring frigörs. Detta sker framför allt när det finns begränsat med syre på botten. Övergödningen skapar alltså en negativ spiral där systemet till slut göder sig själv.

Trots att övergödningstillståndet fortfarande är dåligt i de flesta delarna av Östersjön kan man se förbättring i Östra finska viken, Kattegatt och Bälten. Enligt Helsingforskonventionen, HELCOM, har tillförseln av kväve minskat med 19 procent och fosfor med 24 procent sedan mitten av 1990-talet. För att minska effekten av övergödning ytterligare bör man kontrollera de huvudsakliga källorna: jordbruket och avloppsvattnet.

Miljögifter

Många miljögifter har minskat kraftigt sedan 1970-talet. Ändå behöver samhällets stora kemikalieanvändning minskas ytterligare. Och historien talar sitt tydliga språk: åtgärder gör skillnad.

Nästan alla giftiga ämnen som släpps ut i naturen räknas som miljögifter. Vissa av dessa kan skada djur- och växtliv redan vid låga halter om de finns där en längre tid. Miljögifter bryts ofta ned långsamt vilket innebär att deras effekter kan bli både långvariga och spridas till stora områden. Några vanliga miljögifter är kvicksilver, bly, kadmium, tributyltenn (TBT), DDT, PCB och dioxiner.

De flesta organiska miljögifter är fettlösliga och lagras därmed i fettvävnaden hos olika organismer. Gifterna ackumuleras i högre grad ju längre upp i näringskedjan man kommer. Därför har rovdjur, så kallade toppredatorer ofta blivit mer drabbade av miljögifter än bytesdjur. När vi människor äter fisk som lagrat miljögifter får vi därför i oss dessa. Detta har gjort att det finns särskilda kostrekommendationer för gravida, barn och unga när det kommer till fet fisk.

Havsörn och säl drabbades hårt av miljögifter under 1960- och 70-talet eftersom de är långlivade djur högt upp i näringskedjan. Den svenska havsörnen var nära utrotning eftersom ungarna inte överlevde. Sälarna i Östersjön hade svårt att få ungar och i kombination med jakt ledde miljögifterna till att det bara fanns några tusental sälar kvar. Efter att åtgärder sattes in för att minska halten miljögifter, ökade havsörnen och sälen i Sverige.

Men trots att PCB idag är förbjudet och många åtgärder har minskat spridningen av miljögifter är halterna fortfarande relativt höga. Vissa dioxiner anses vara några av de farligaste miljögifterna eftersom de kan påverka utvecklingen av vår hjärna, immunförsvaret, nervsystemet och möjligheten att få barn. Det beror både på att de är långlivade och att det finns utsläppskällor kvar som Östersjöländerna ännu inte åtgärdat. Dessutom kommer människan ständigt på nya kemikalier som riskerar att nå haven.

Plast i havet

En vanlig förorening i haven idag är plast. I våra hav flyter det mer än runt 150 miljoner ton plast och det ökar med 5 till 13 miljoner ton varje år. Beräkningar visar att 80–85 procent av det marina skräpet i EU består av plast. Av detta är 50 procent produkter för engångsbruk och 27 procent fiskerelaterade föremål. Förlorade fiskeredskap så som nät av nylon flyter ofta runt som dödsfällor för djur, så kallade spökgarn. Valar, sälar, sjöfåglar och andra djur kan fastna i dessa och dö.

För att försöka minska problemen med plastavfall i haven har EU sedan 2021 infört ett direktiv mot engångsplast som bland annat gör att man inte längre säljer plastsugrör. Eftersom det tar flera hundra år för plasten att brytas ned i havet sönderdelas det i stället långsamt till mindre delar och blir till slut så kallad mikroplast. Mikroplaster spolas även ut i haven från reningsverk. De kommer ofta från tyger gjorda av syntetmaterial och tillsatser i hygienprodukter och smink. Ungefär 10–30 procent av plastartiklarna lyckas reningsverken inte fånga upp och de hamnar därmed i haven. Om djur äter mikroplast kan de skadas eller förgiftas. När de äter plast uppstår dessutom en falsk mättnad, vilket kan leda till undernäring. I vatten fungerar plastartiklarna som magneter för bakterier och miljögifter vilket gör att djur som äter dem får i sig detta.

Trots att man inte kunnat hitta några större risker för miljö och hälsa med nuvarande koncentrationer av plaster är kunskapsluckorna stora. Detta gör att man i nuläget inte kan uttala sig med säkerhet om riskerna med mikroplast.

TEXT: Lina Mattsson