Riskerar Golfströmmen kollaps? Forskare djupt oeniga

Är Golfströmmen på väg att kollapsa och skapa kaos i klimatet på jorden? Flera uppmärksammade rapporter har varnat för att det är på väg att hända.

Men frågan är en av få klimatfrågor där forskarvärlden fortfarande är djupt oenig.

Amoc (Atlantic Meridional Overturning Circulation) är ett nätverk av strömmar i Atlanten, både vid ytan och på flera tusen meters djup. Varmt ytvatten förs norrut, kyls av på nordliga breddgrader, sjunker och återvänder söderut längs botten.

Golfströmmen är en del av det norrgående ytflödet, men drivs främst av vindarna och jordens rotation. Den finns kvar även om Amoc försvagas kraftigt.

Skulle strömsystemet försvagas kraftigt eller kollapsa får det stora följder för klimatet, inte minst i Sverige och de andra nordiska länderna, där det enligt klimatmodellerna skulle bli betydligt kallare, framför allt vintertid.

Om Amoc försvagas påverkas klimatet globalt, inte bara i norra Europa. Där tror jag att alla forskare är överens, säger Léon Chafik, oceanograf och klimatforskare vid Stockholms universitet.

Men frågan är om det håller på att ske, när det kommer att ske och i vilken takt det sker. Det är väldigt svårt att förutsäga.

Hur långt ifrån varandra forskarna står märks redan i grundfrågan: vad är det egentligen man mäter?

Det första är – vilken Amoc pratar vi om egentligen? Det finns olika sätt att definiera den matematiskt. Sedan är det den geografiska frågan. Vissa pratar om Amoc på högre breddgrader, vissa på lägre breddgrader. Och det finns inte en enda. Det finns Amocs, i plural, för cirkulationen beter sig olika på olika platser.

Det forskarna är eniga om är hur mycket som fortfarande är osäkert.

Forskningen spretar

Fabien Roquet, professor vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet, instämmer i att forskningsläget kring Amoc är osäkert.

Det är svårt att observera cirkulationen som helhet och vi saknar långa, robusta tidsserier. Den är också svår att representera i modeller. Några visar en kraftig försvagning, andra betydligt mindre förändringar.

Det finns en grupp forskare som starkt betonar risken för en kollaps. Den ska tas på allvar, men den samlade vetenskapliga bedömningen är att sannolikheten är mycket låg och att det i så fall ligger flera decennier fram i tiden. Samtidigt finns andra stora konsekvenser av klimatförändringarna som redan pågår.

Fabien Roquet har studerat världshavens skiktning, alltså hur havsvatten med olika temperatur och salthalt lägger sig i olika lager. En vanlig hypotes är att ökad skiktning i Nordatlanten försvagar Amocs cirkulation, men hans resultat ifrågasätter den bilden.

Skiktningen ökar snabbt i vissa områden, särskilt i tropiska Stilla havet. Men i delar av Nordatlanten såg vi inte samma utveckling. Där har skiktningen förändrats relativt lite, och på vissa håll har den snarare minskat.

För korta mätserier

Att det är viktigt att lära sig mer om systemet, och hur och om det påverkas av den globala uppvärmningen, är forskarna överens om. Men rapporterna om en kollaps och förestående istid har tagit fokus från hur mycket man faktiskt inte vet.

De första kontinuerliga mätningarna inleddes 2004, från Floridas kust till nordvästra Afrika. De visar hur mycket vatten som strömmar norrut just där. 2014 tillkom ett mätprogram längre norrut, tvärs över norra Atlanten mellan Kanada och Skottland. Mätserierna är fortfarande för korta för att säkert kunna skilja en långsiktig försvagning från naturliga svängningar, förklarar Léon Chafik.

Grundproblemet är att vi har inte mätt länge. De naturliga variationerna kan vara 30 till 50 år långa, eller längre. Det gör det svårt att säkert säga om det vi ser är naturlig variation eller början på en långsiktig försvagning.

Sedan mitten av 1990-talet finns det dessutom instrument i passagerna mellan Grönland, Island, Färöarna och Skottland. Där strömmar varmt vatten in mot Norge och Arktis, och kallt vatten tillbaka ut på djupet. De visar att vattnet har blivit varmare, men inte att det strömmar mindre vatten.

Kanske är systemet mer motståndskraftigt än vad man tidigare trott. Men det kan också vara att det vi ser just nu är en del av en mycket längre försvagning på sikt.

Léon Chafik är en av flera forskare som i en rapport till de nordiska ministrarna försökt få upp Amoc-frågan på ministernivå och EU-nivå. Tanken är att få på plats en långsiktig finansiering för att hålla mätningarna i gång.

Problemet har varit att forskare söker finansiering för att lägga ut de här instrumenten. Men man måste söka i cykler och det finns inga garantier för att man får fortsätta mätningarna. Blir det avbrott i mätserierna kommer det att kosta oss i längden.

Hårt slag

Nyligen hotades mätningarna när Trumpadministrationen i maj meddelade att man skulle avveckla flera havsobservatorier inom Ocean Observatories Initiative (OOI) och instrument och mätstationer tas upp. Ett hårt slag eftersom USA ansvarar för runt hälften av världens havsövervakning.

Protesterna blev massiva och i juni meddelade forskningsmyndigheten NSF att man pausar planerna och instrument som tagits upp ska placeras ut igen.

Episoden visar hur sårbar den globala infrastrukturen för havsobservationer är och hur snabbt långa mätserier kan riskeras om finansiering eller politiska beslut ändras, förklarar Albert Norström, docent vid Stockholm Resilience Center.

Det är inte bara enskilda forskningsprojekt som försvinner, det är stora delar av den grundläggande infrastruktur som används för att följa hur havet förändras över tid. Skulle man avbryta mätningarna nu förlorar man framtida data och hela möjligheten att bygga de långa tidsserier som behövs.