En levande fisk är bättre än en död

Jag har precis varit med och gjort klart en film om utfiskningen i våra världshav. Det är skrämmande att se hur människor drabbas, överallt, när fisken försvinner. Hur människor både förlorar arbetstillfällen och sin källa till protein. Men hur utfiskningen påverkat ekosystemet, i havet, kan vara en långt mycket allvarligare konsekvens – långsiktigt.

En levande fisk i havet kan vara bättre än en död på matbordet – för mänskligheten.

Sedan det kommersiella industrifiskets början har fisken i havet minskat drastiskt. Idag räknar man med att 90 procent av alla världens fiskbestånd är maximalt utnyttjade eller hotas av kollaps.

Det är allvarligt att fisken försvinner därför att vi människor är beroende av proteinet från havet. Men det kan finnas en allvarligare konsekvens av att vi tar fisken ut ur havet; att det snabbar på klimatförändringarna. 

Fisken bajsar – och det är bra 

När jag var liten hade jag ett akvarium. Fiskarna var till en början inte så många, men förökade sig ganska snabbt och rätt fort la sig också ett tjockt lager fiskbajs på botten. Det var inte speciellt roligt att tömma och städa det där akvariet så ofta som det behövdes. Till slut försvann akvariet och jag gissar att det var min mer renliga mamma som inte orkade med det mera. Men – det som inte är så kul hemma, verkar vara otroligt värdefullt i det stora ”riktiga” havet.

Små marina organismer, växtplankton, absorberar kol från vattnet och luften runt dem i fotosyntesen. När växtplankton äts av djurplankton och sen av allt större varelser och fiskar, vandrar kolet med uppåt i näringskedjan. När fiskarna bajsar sjunker mycket av det bundna kolet till havsbottnen, där det kan lagras i årtusenden. 

Det här är ju ganska självklart, när man tänker efter. Men varför pratar vi inte om betydelsen av det? Det borde vara mer aktuellt än någonsin? Jag bestämmer mig för att ta reda på var forskningen står idag.

Döda fiskar är bättre i havet än uppe på en tallrik

Daniele Bianchi, forskar vid University of California och har skrivit en uppmärksammad artikel i Science om fiskbajsets betydelse.

– Det mest intressanta är att vi börjat se på fisk och andra stora marina organismer vi har utnyttjat, att de har en integrerad roll i kolets kretslopp på jorden. Kanske fisken också är viktig för att förstå hur mycket kol som binds.

Forskarna dividerar om hur mycket det äts, hur mycket det bajsas och hur mycket av det som lägger sig på botten. Men att fiskarna har betydelse för att kol stannar i havet är de flesta överens om. 

Silvia Earle, världskänd marinbiolog och oceanograf förklarar det så här; 

– När det gäller vår tids stora fråga; klimatförändringen, spelar livet i havet lika stor roll som livet på land för att binda kol. /—/ Och när vi tar valar och sköldpaddor och tonfisk och hummer upp ur havet, bryter vi kolets kretslopp, där kol går genom fotosyntesen och binds i livet i havet. /—/ När vi tar ut liv från havet bidrar vi till att öka på koldioxiden i atmosfären.

Fisk som klimatförbättrare

Med mindre fisk i havet så sjunker mindre kol ner till botten och lagras in. Det innebär mer kol uppe i atmosfären. 

Alltså; när vi fiskar upp fisken släpps kol ut i atmosfären och det borde skynda på klimatförändringarna. Men att den slutsatsen innebär att vi borde lämna fisken i havet – är kontroversiell. Daniele Bianchi, forskaren med fiskbajsstudien, säger att det behövs mer studier.

– Det är antagligen lite för tidigt att faktiskt säga för vi vet verkligen inte, men att sätta fiskekvoter har historiskt mer handlat om ekonomiska faktorer.

Men det finns en annan grupp forskare vid bland annat Uppsala och Göteborgs universitet, som redan nu föreslår en klimatreform inom fiskeriet.

Maximal kolbindning 

Idag styrs det kommersiella fisket av MSY, maximalt hållbar avkastning. Forskare inom ICES, internationella havsforskningsrådet, gör beräkningar och ger råd om hur mycket det som mest går att ta ut av ett bestånd. Efter det sätter stater kvoter för fisket. Till stora delar baserat på ekonomiska intressen till fördel för fiskeriet.

Men, menar de här forskarna, om man enbart tittar på hur mycket man maximalt kan ta ut av en art, eller ens flera arter tillsammans, missar man en av havets stora poänger. De vill komplettera MSY med ett nytt mål; MCS; maximum carbon sequestration, maximal kolbindning.

– MCS är tänkt som ett nytt koncept – (för att) kunna peka tydligare mot vilken typ av fiskeåtgärder som minskar havets möjlighet att binda kol.

Det säger David Langlet, professor i miljörätt vid Uppsala universitet, och en av medförfattarna till artikeln som föreslår det nya MCS-begreppet.

– Det verkar finnas en stor potential för att förvaltningen kan bidra till att motverka klimatförändringarna. Har man ett väldigt kortsiktigt perspektiv så kanske det lönar sig att bedriva fisket som man gör idag. Men med ett längre perspektiv så är det uppenbart att det inte gör det.

Allt hänger ihop – på alla tänkbara sätt, det kallas ekosystem

Betydelsen av överfisket blir så mycket större än att vi får färre fisk på matbordet. Haven tappar en del av sin förmåga att binda kol. När vi uppe på land har varit nettoutsläppare av koldioxid har haven förhindrat att vi inte redan gått under av värmeslag. Och det visar sig till en del vara fiskarnas förtjänst. De fiskar som finns kvar i havet vill säga, de vi inte fiskar upp.

Silvia Earles skrev nyligen på sin facebooksida;

”Inget hav, inget liv. Det finns en klimatkris — men det finns också en havskris. Vi har sett under min livstid kollapsen av de stora havets näringsvävar. Vi har tagit så mycket ur havet, och vi har lagt så (mycket skräp) många hemska saker i det att havet har verkliga problem.”

Titta gärna på vår senaste långfilm “Tomt Hav – Jakten Mot Botten”