Det finns inget fiske utan fisk. Punkt.

Havets resurser tillhör alla medborgare. Vi vill ha friska hav, fulla av fisk och skaldjur.

Så – hur kunde fisket efter torsk i Östersjön få fortsätta trots alla varningssignaler? Hur kan strömmingsfisket få grönt ljus trots att EU-lagen förbjuder fortsatt fiske?

Jag levde länge i villfarelsen att de europeiska haven förvaltas i demokratisk ordning. Att det bara är i diktaturer som rovdrift medvetet tillåts förgöra livet under ytan och förstöra allt levandes livsrum.

Jag trodde att våra valda makthavare tänker långsiktigt, väger in olika intressen – men prioriterar kommande generationers rätt till levande hav. Efter att ha studerat Sveriges och EU:s fiskeripolitik tvingas jag att konstatera:

Jag hade fel.

Drivkraften hos majoriteten av våra valda företrädare är tydlig: att vinna nästa val. Inte att leda oss in i en bättre framtid.  Kortsiktigheten är gud. Snabba cash vinner opinioner. Tal om att på lång sikt rädda havet och planeten betraktas som politiskt självmord.

I Bryssel finns omkring 30 000 lobbyister vars jobb är att påverka politiska beslut på uppdrag av olika intressen. Fiskindustrin arbetar hårt och framgångsrikt för att hålla uppe fiskekvoterna, på tvärs med vetenskapens råd. Industrin har genom EU:s historia haft lätt att övertyga beslutande ministrar om att jobben och ekonomin måste prioriteras. Den slutsatsen är så korkad att den vore komisk om den inte vore så farlig:

Utan hållbara bestånd finns varken jobb eller ekonomi. Är det så svårt att förstå? Naturen måste alltid prioriteras. Annars går det som med torsken – och snart sillen/strömmingen i Östersjön. Alltså – låt mig för alla makthavare förtydliga: Det finns inget fiske utan fisk. Punkt.

En färsk debattartikel i Göteborgsposten är ett utmärkt, om än lite klumpigt, exempel på hur svenska lobbyister jobbar:

”Visst är det gott med räkor från västkusten tillsammans med en passande dryck? Och visst känns det bra att de är fiskade lokalt av en näring som skapar tradition och arbetstillfällen till Västsverige? Men skynda dig och köp, snart kan den svenska räkan vara ersatt av frysta importerade från andra sidan jordklotet.”

Artikeln är skriven av fem politiker från fiskekommuner i Bohuslän. De tar aktiv del i fiskindustrins kampanj mot vindkraft.

I augusti besökte jag industrins företrädare vid ett möte på Donsö. Mötet hölls i ett stort tält och jag fick känslan av att befinna mig i en frikyrkoförsamling. Alla var överens.

Mötesledarna talade inte om djävulen, men näst intill. ”Det finns två stora hot mot fisket”, sa man. ”Skarven och vindkraften.” Ingenting om klimatförändringar, uppvärmning, plastskräp, övergödning – och absolut inget tal om överfiske. Det vore att svära i kyrkan.

Men vindkraften till havs ska bekämpas, med hjälp av lokala politiker, som skriver:

”Om de storskaliga vindkraftsplanerna i Skagerrak skulle bli verklighet berörs ca 5000 personer inom näringen på havet och i land. Allt fler fiskare säljer sina båtar och risken finns att de som är aktiva inom fisket idag, också blir de sista. En västsvensk kultur och tradition dör ut och prioriteras bort.”

”Debattörerna” hävdar också att räkfisket är viktigt för den svenska livsmedelsproduktionen och vårt lands ”oberoende”.  Allvarligt? Shrimps for freedom?

Politikerna blir industrins handgångna män i en kontroversiell framtidsfråga. ”Räkor från Västkusten med passande dryck” ställs helt ogenerat mot Sveriges energibehov. Att räkan av SLUs Artdatabank klassas som ”nära hotad” och är rödlistad av Världsnaturfonden – bortser man ifrån. Jag kan hävda att om byggandet av vindkraft stoppar räkfisket så kan räkbeståndet återhämta sig – till gagn för havets näringsväv. Men ekologi är aldrig intressant för industrins lobbyister. Där gäller bara kortsiktig ekonomi.

Lobbyisterna spinner sina nät överallt, i byråkratin, i forskningen, i politiken. Industrin tilläts styra EU:s fiskepolitik under fem decennier innan en folkrörelse och ett antal parlamentsledamöter med goda argument lyckades tvinga fram en ny fiskelag, överenskommen mellan Ministerråd och parlament. 2013 bestämdes att alla bestånd skulle fiskas hållbart senast 2020. Nu har vi facit. Överfisket fortsätter. Industrins lobbyister har återtagit kontrollen. Lagen bryts. Ingen ställs till ansvar.

Jag levde länge i villfarelsen att de europeiska haven förvaltas i demokratisk ordning.

Peter Löfgren

Krönikör