Vem har tagit Folkes fisk?

Folke Rydén är dagens gästkrönikör. Han står bakom flera uppmärksammade dokumentärfilmer om Östersjön och har, liksom miljoner andra svenskar, en nära relation till havet. Folke har under en lång följd av år blivit allt mer oroad över hur hans Östersjö förändrats.

____________________________________________________________________________________________

Jag sitter i båten och pilkar. Rycker rytmiskt med samma trådvinda som förra året. Och året dessförinnan. Varje helg före midsommar har vi dragit strömming i solnedgången, i fjärden utanför Vätö i Roslagen. Det har vi gjort i 22 år nu. Jag har skapat en waypoint, en exakt GPS-position, så att jag är helt säker på att vi alltid är på samma plats. Vi brukar fiska under en timmes tid och på samma djup, varken mer eller mindre. Under denna timme brukar vi får upp över hundra silverglänsande fiskar. Ibland har fångsten varit större. Men aldrig mindre. I år var vi särskilt spända på resultatet. Vi hade tagit del av rapporteringen om den hotade strömmingen, eller sillen som den heter söder om Kalmarsund.  Den är själva motorn i Östersjöns ekosystem. Nu talades det om en kollaps. Hur stor skulle vår fångst bli?

Fram tills att jag var 40 år hade jag ingen relation till Östersjön. Jag jobbade som utrikeskorrespondent under många år med bland annat fokus på miljöskandaler långt borta i fjärran länder. När jag flyttade hem skaffade vi ett sommarställe, 30 meter från havet vid Björköfjärden i Norrtälje kommun. Jag fick möjligheten att upptäckta denna underbara värld, skaffade båt och lärde känna havet. 

Men snart blev jag varse de enorma miljöproblemen: övergödning, överfiske, farliga utsläpp, hotade arter, giftig algblomning. Allt detta i ett hav som är omgivet av länder som anser sig vara några av världens mest miljövänliga nationer! Och så slog det mig, vilken rätt har vi att begära åtgärder globalt när vi själva inte har löst akuta miljöproblem här hemma?

När jag nu sitter i båten och rycker, inser jag plötsligt att jag själv genomför vad som i det närmaste kan beskrivas som ett vetenskapligt experiment. Jag har systematiskt, på samma plats och vid samma tid och djup, studerat förekomsten av en specifik art. Och fått en resultatserie som gav ett snitt på cirka hundra fiskar per tillfälle. 

I år var dom små – och dom var få. Vi fick endast nio (9) magra strömmingar. Aldrig tidigare har fångsten varit så liten.  Exemplet ovan är visserligen det som forskarna kallar anekdotisk evidens. Inte desto mindre är det ett av alla tecken i tiden. Miljön förändras mitt framför våra ögon, det går inte att blunda. Det väcker känslor. Som egentligen kan sammanfattas i en enda fråga – vad kan vi göra?

Jag brukar säga att vi kan göra tre saker: Bry oss, skaffa kunskap och agera. Du som har hittat till den här sidan och läser den här texten bryr dig uppenbarligen. Du är förmodligen också tillräckligt engagerad för att ta del av den kunskap som finns. Det är ett gott tecken. Utan upplysning och kunskap riskerar vi att fatta oinformerade och farliga beslut.

Så hur ska man då agera? Sluta fiska strömming, förbjuda trålning och storskaligt fiske, uppvakta beslutsfattare, skriva insändare, sluta äta fisk. Förslagen är många. Det är upp till var och en att välja. Men att inte göra någonting – att inte agera – innebär även det ett avgörande ställningstagande. Det är trots allt vi, över 90 miljoner människor runt Östersjön, som avgör vilket hav vi vill ha.