"Man har ätit rejält mycket strömming"– Stockholms skärgårds fiskehistoria

I Stockholms skärgård har man fiskat i 9 000 år. Det kommersiella fisket var utbrett långt innan motoriseringen och nutidens industritrålare. Strömming och torsk har varit de viktigaste arterna, och för stockholmarna har fisken bidragit kraftigt både till arbetstillfällen och proteinintag. Vi går igenom fiskehistorien i området med två experter.

– Det är alltid viktigt att veta vad som har hänt tidigare. Det förflutna är det vi har att förhålla oss till om vi ska veta något om framtiden och om hur det är nu, säger Henrik Svedäng, docent vid Stockholms Universitet. 

Svedäng har nyligen skrivit en forskningsrapport vid namn Fisket i Stockholms skärgård under historisk tid. Där är det främst fokus på 1800-talet, eftersom det är först från den tiden det finns ordentlig statistik att titta på.

Men utifrån arkeologiska fynd vet vi att man har fiskat och bedrivit säljakt i Stockholms skärgård i 9 000 år. Någon som har tittat långt bak i den lokala fiskehistorien är arkeologen Peter Norman. 

– Den här typen av historia som handlar om de vanliga människorna och hur de levde under förhistorisk tid har intresserat mig länge, säger han. 

Sommaren 1979, när Norman arbetade med fornminnesinventering, åkte han omkring i den småländska skärgården och gick i land på öarna.

– Då fastnade jag för de här lämningarna efter de enkla kojorna som funnits längst ut i havsbandet. Och så småningom kom jag underfund med att de måste ha med fiske att göra, säger han.

Flera av lämningarna som Norman senare har undersökt, framförallt på öar längs Sörmlandskusten, är från vikingatiden och strax innan. 

Utöver stenlämningarna har arkeologerna funnit flera föremål som tyder på att man har haft platserna som bas för sitt fiske. 

– Vi har hittat träkol, eldslagningsflint och eldsprängda stenar som visar att man har eldat i dem. Vi har hittat nätsänken, fiskekrokar och fiskben, säger Norman.

På den här tiden lär det inte ha funnits några permanenta besättningar vid fiskelägena i den yttre skärgården. Man levde och fiskade där under sommarhalvåret, och man gjorde det ofta för att fylla fiskbehovet hos en större gård inne i landet. Men dessa strukturer förändrades troligen i början av medeltiden, och fler började bruka fiskelägena. 

– Samhället förändras ju i början av medeltiden och städerna växer fram. Det växer också upp en befolkning som har behov av att köpa sina varor på en marknad, och där kan fisken ha spelat roll, säger Norman. 

Under 1400-talet hände en hel del för det organiserade fisket vid Stockholms skärgård och den kringliggande kusten. 

På 1430-talet börjar fisket ingå i skråväsendet, i och med att notfiskarämbetet skapas i Stockholm. Notar, eller notvarpar, är en sorts tidiga versioner av trålar som dras genom vattnet in till en strand eller en båt.

År 1450 författas den första hamnordningen, tillika den första kända juridiska texten om fiske, på Huvudskär. Dokumentet var en sorts regelverk för hur man skulle bete sig i fiskehamnen, och för hur skatter och avgifter skulle betalas. 

– Det här var en del av kungamaktens strävan efter att få tillgång till de här resurserna, kunna beskatta dem och öka sin makt. Och det visar ju att det var ett ganska stort och omfattande fiske, säger Henrik Svedäng. 

En annan milstolpe i fiskehistorien är inrättandet av sumpfiskarämbetet 1636. Efter detta får man bara köpa levande fisk om man är en av sumpfiskarna, som hade ett ganska sofistikerat sätt att ta  den levande fisken in till städerna. 

Fisken fraktades med speciella fartyg som var byggda för ändamålet. I aktern fanns en så kallad sump. Där var det hål i borden så att vattnet där fisken förvarades byttes ut och syresattes, medan det var täta skott mot båtens främre del så att båten inte sjönk.

– De här transporterna gjordes långa sträckor. Ända nerifrån Kalmar kunde man frakta torsk till Stockholm, och ända uppifrån Vasa och Åbo. Åboborna klagade över Stockholms fiskköpare och ville få stopp på att de köpte upp fisken, men lyckades inte. Det var uppenbarligen ett välfungerande transportnät, som gjorde att man hade god livsmedelskvalitet i Stockholm, säger Svedäng. 

När fiskebåtarna nådde Stockholm skulle fisken hållas vid liv i det syrefattiga vattnet vid Skeppsbron och Slussen tills den skulle säljas. Det uppdraget fick en så kallad sumprunkare – ett yrke som bland annat innehas av huvudkaraktären Henning i Fogelströms klassiker Mina drömmars stad. 

Att hålla fartygen i gungning och fisken vid liv under natten kunde vara utdraget och slitsamt, och på morgonen fortsatte ofta arbetet. 

– Sumprunkarna hjälpte också till att köra ut fisken till restauranger och dylikt, säger Svedäng. 

Så här håller man på in i andra halvan av 1800-talet. När man börjar frakta fisk med hjälp av ångbåtar blir det mindre viktigt att kunna hålla fisken vid liv länge. När fisket stegvis motoriseras så försvinnner också fiskelägena i ytterskärgården till stor del, eftersom man nu kan åka ut dagligen och fiska. Innan de här radikala förändringarna ska verktygen man har använt i fisket inte ha förändrats nämnvärt under historien, enligt Peter Norman.

– Redskapen förändrades inte över tid i någon större omfattning, och detsamma gäller båtarna. Det var väldigt statiskt genom århundradena. Samhället förändrades, och man fiskade kanske av olika anledningar, men själva fisket förändrades inte mycket förrän motorns inträde i början av 1900-talet, säger han. 

Forskarnas studier visar att man historiskt har fiskat många olika arter i skärgården. I perioder har skarpsill varit mer attraktivt än strömming, och spigg har fiskats för att användas som bränsle till oljelampor. 

Men torsk och strömming har varit det viktigaste. Medan torskbestånden har varierat ordentligt, verkar tillgången på strömming ha varit ganska konstant i vattnet vid ostkusten. 

De moderna industritrålarna som fiskar lite längre ut från kusten och hotar Östersjöns fiskbestånd fanns inte på 1800-talet, men i Stockholms skärgård tog kustfiskarna upp oerhört mycket mer strömming än de gör idag. Under ett år på det sena 1800-talet kunde de fånga 3 000 ton strömming i Stockholms skärgård, jämfört med några enstaka ton idag, enligt Svedäng. 

Och det verkar ha behövts för att mätta dåtidens stadsbor.

År 1885 transporterade ångbåtarna in 56 miljoner färska strömmingar till Stockholm. 

– Det blir ungefär en strömming per stockholmare och dag. Sen tillkommer det som bönderna tog in, och den saltade strömming som det fanns en marknad för. Så man har ätit rejält mycket strömming. Den saltade strömmingen innebär väl också att man blev törstig och ville ha mycket öl, säger Henrik Svedäng.