Jag ska huka mig mer

Jag har haft många husdjur. Först undulater. Min första tyckte jag särskilt mycket om. Mimmi. En gång tog jag med mig henne till skolan i ytterfacket på min ryggsäck. På sommaren fiskade jag. Drog upp mörtar och abborrar på bryggan. Grävde en grop och hade en egen fiskdamm. Sen blev det möss. Råttor. Sköldpaddor. Kaniner. Höns och hästar. Jag kunde det där med djur.

I mitt arbete som filmare har jag aldrig filmat djur. Men förra veckan hände det. Det var min första dag som naturfotograf. Jag var peppad. Vi skulle filma dräktiga gråsälar. Under några veckor på vårvintern tar sig gråsälarna i Östersjön upp ur vattnet för att föda. Bredvid mig smög Johan Candert och Simon Stanford. Två fotografer som vigt sina liv åt att fånga unika bilder från djurvärlden. Det blev en jakt efter den perfekta sekvensen: en kut som föds. De ville att jag skulle huka mig mer. Men jag kan det här med djur tänkte jag.

Plötsligt stod jag där framför en mamma som just fött sin kut. Vad var det jag sa. Moderkakan bredvid. Fortfarande blank i solskenet. Intill låg kuten som just hade börjat leta efter spenen för att dia. Perfekt! Det första ögonblicket mellan moder och avkomma. Ett unikt och avgörande ögonblick. Alla i teamet var glada över sekvensen som jag lyckats fånga. Tillbaka i land, när alla hade gått hem, plockade jag fram kameran. Letade mig fram till ögonblicket och tittade. Men plötsligt ändrades perspektivet. Nu såg jag bara sälmammans oroliga blick som var riktad mot mig. Hon slängde med huvudet men blicken var hela tiden kvar. Kroppen rörde sig så mycket att kuten hade svårt att få fatt i spenen. Mamman klappade snabbt sin unge med sin stora labb. När jag stod där ute på skäret trodde jag att hon gjorde så för att fösa sin kut närmare spenen. För att den skulle få ett bättre grepp. Men nu såg jag något annat. Hon var orolig och försökte skydda kuten genom att mota bort den mot det höga gräset. Min blick mötte hennes och plötsligt var klippet oanvändbart för det det var tänkt för. I stället blev jag tvungen att berätta om detta. Om sälmammans första ömtåliga möte med sin kut som hade fyllts av oro och stress. Kanske med fara för dess liv. 

Jag ska huka mig mer. Men det kommer nog alltid finnas dimensioner i djurens värld som vi inte kommer åt. Vi påverkar så fort vi närmar oss dem. Så fort vi vill fånga dem. Vare sig det är i ytterfacket på en ryggsäck eller på linsen av en kamera.