Stora Karlsös fågelskådande rebell

Se vårt videoreportage från Stora Karlsö här

– Tycker folk om att läsa sånt här… personporträtt? Jaså, de gör det. Ja, jag vet inte, jag läser själv inte sånt. 

Jonas Hentati Sundberg är marinbiolog och forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet. Han slår sig ner på en vit trästol ute på klipphyllan på Stora Karlsö, en ö som ligger mellan Gotland och fastlandet. Det gröna gräset, så grönt som det bara kan vara i början av sommaren, viker sig för vinden. Landskapet här påminner mer om södra Frankrike än Sverige.  

Vi har satt oss på den högsta punkten på Stora Karlsö. Några meter bakom Jonas stolsrygg så tar kalkklippan slut. Sen möts man av ett djävulsgap, som sträcker sig 40 meter ner, tills berget möter den vita stenstranden. Östersjön ser turkost ut, som Medelhavet, vid strandkanten, men skiftar sen över till mörkblått. Molnen speglar sig i ytan.  

– Luta dig inte bakåt bara, säger jag. 

– Haha, nä, det ska jag inte. En gång låg jag här vid klippavsatsen, fastspänd med en sele, och tittade ut över kanten med en kikare. Men jag blev så exalterad att jag tappade kikaren ner över kanten. Jag hittade den nere på stranden någon månad senare. Den var oanvändbar. 

Jonas för sitt pekfinger till näsan och skjutsar upp glasögonen högre upp på näsbenet. Runt nacken hänger en ny kikare, fast i ett läderband. Plötsligt reser han sig upp, för ögonmusslorna mot glasögonen. 

– Förlåt, men nu måste jag… jag tror jag ser… 

 Han pekar ut mot horisonten. 

– Japp, precis: det där är en havsörn! Undra om den kommer komma hit och skrämma upp sillgrisslorna? Nä, nu viker den av. Jahaja, det var en gammal en. Den spanar bara lite. Det är de yngre som kommer in för att testa nya jakttekniker.  

Han sträcker över kikaren till mig. Mycket riktigt, där i horisonten befinner sig en örn.  

Bakom Jonas stolsrygg tjuter brunvita sillgrisslor. 

– Sillgrisslorna påminner lite om pingviner, de står och ruvar på sina ägg och får dessutom bara ett ägg åt gången. De är lite lika utseendemässigt också, trots att de inte är släkt med pingviner. Sillgrisslorna tillhör en parallellgrupp som kallas alkfåglar och grisslorna kan, till skillnad från pingvinerna, fortfarande flyga. Även om de är rätt usla på det. 

Grisslorna sitter tätt packade intill varandra på klippavsatser som radar upp sig ända ner till stenstranden. Enligt Jonas har varje grissla en kvadratdecimeter till sitt förfogande. Flyger någon ny sillgrissla upp på hyllan så kraschlandar den in i de andra. Det ser klumpigt ut, men samtidigt så är dessa fåglar kanske en av de mest imponerande djurarter som finns. 

– Sillgrisslor är precis på gränsen på att kunna flyga för att samtidigt kunna simma så djupt. Sillgrisslor dyker och flyger, alltså använder vingarna, i vattnet när de simmar. De kan dyka ner till 70 meter för att fånga en enda skarpsill. Det finns ingen annan fågel med flygförmåga som kan dyka så djupt.  

På klipphyllorna sitter bara de etablerade, äldre grisslorna. Tonåringarna får sitta på stenöar vid strandkanten.  

– Det är lite som Södermalm – det är svårt att få ett hem här. Till Stora Karlsö flyttar inga nya sillgrisslor, det finns kanske de som flyttar ut på landet till andra kolonier, det har vi fått rapporter om. Men ingen ny grissla flyttar hit, antagligen för att det finns så lite plats. 

På Stora Karlsö har sillgrisslorna funnits i århundranden. Men under en period höll de på att försvinna. Under 1800-talet jagades sillgrisslorna så intensivt att de höll på att utrotas, fram tills att aktiebolaget Jagt- och Djurskyddsförenings köpte ön 1877. Då förbjöds jakten på fåglar och Stora Karlsö blev ett naturreservat. Det näst äldsta i världen, efter Yellowstone i USA.  

Idag finns det tiotusentals sillgrisslor på Stora Karlsö, men också många andra fåglar. Här finns bland annat en av Europas tätaste hussvalekolonier. Bland sillgrisslorna trängs även tordmular. På andra sidan ön hittar man skarvar och havsörnar. Några ejdrar ligger och solar sig i vattnet. Sen 19 år tillbaka finns också Jonas här, åtminstone två månader om året. Annars befinner han sig i Lysekil, där han jobbar och bor.  

Internationell uppmärksamhet för sin forskning 

– Vill ni att jag ska ha håret nere när ni intervjuar mig förresten? BBC ville att jag skulle ha det utsläppt så de kunde klippa hur de vill. Jag kan inte sånt här, men säg till mig vad jag ska göra. 
 
I handen fipplar Jonas med en tofs. Det märks att han är medievan. Under 2020 publicerade han nämligen, tillsammans med kollegorna Per-Arvid Berglund, Aron Hejdström och Olof Olsson, forskningsrapporten “COVID-19 lockdown reveals tourists as seabird guardians“ i Biological Conservation. Rapporten handlade om hur sillgrisslorna på Stora Karlsö påverkades av pandemin. Resultatet: Sillgrisslorna blev färre. 

– Vi hade tur som kunde komma ut hit och fortsätta vår forskning, trots att ön var nedstängd för turister. Det var kanske min mest spännande fältsäsong här.  
 
Ute på berget har forskarna, med stöd av Världsnaturfonden WWF, byggt en artificiell klipphylla som de kan klättra ner i för att titta på sillgrisslorna utan att störa dem. Där har de också installerat övervakningskameror så att de kan filma fåglarna under dygnets alla timmar. Men förra året märkte Jonas att något var annorlunda med grisslorna, de betedde sig inte som vanligt. 

– De var mer oroliga än vad de annars är och ibland hade de lämnat klipphyllan utan att vi förstod varför. 

Kamerorna gav dem svaret. Det visade sig att då och då, i gryningen, så utbröt kalabalik i sillgrisslekolonin. Vind för våg lämnade grisslorna hyllan och sina ägg. Några av äggen ramlade ner från hyllan eller togs av hungriga trutar eller kråkor. 

– Vi började undra vad det var som skrämde dem så? Så har de inte varit tidigare år. Så vi började kolla mer noggrant på klippen. Parallellt med den upptäckten märkte vi att det var ovanligt mycket havsörnar på ön. Sen såg vi en havsörn svepa förbi på en av kamerorna och tänkte: här kanske det finns ett samband.  

Jonas och hans kollegor inledde en studie. De började räkna på örnarna på ön, samt hur ofta sillgrisslorna skrämdes i jämförelse med tidigare år. Det visade sig att havsörnarna hade ökat med 700 procent sen året innan. Och med lika många procent ökade också störningen hos grisslorna.  

– Det är ju en siffra som man bara drömmer att upptäcka som forskare. 700 procent på båda hållen. 

Under 2020 fick sillgrisslorna 26 procent färre ägg än vad de fått per år det senaste decenniet. Inte för att örnarna nödvändigtvis åt sillgrisslorna, forskarna såg aldrig en örn ta en grissla, men havsörnarnas närvaro påverkade grisslorna så pass mycket att de helt enkelt lämnade hyllan av rädsla och därmed övergav sina ägg. Som andra fåglar då passade på att äta upp. 

– Det var jobbigt att se att sillgrisslorna påverkades, men samtidigt så hade det nästan blivit lite långtråkigt att forska här. Det gick liksom för bra – sillgrisslorna har bara mått bättre och ökat i antal sen jag började min forskning. Det som hände förra året satte allt i ett nytt perspektiv. Det är inte givet att sillgrisslorna mår bra.

Idag säger forskare att jorden befinner sig i en geologisk tidsålder som kallas Antropocen. Titeln beskriver hur människans handlingar nu har så stor effekt på ekosystemet att det förändrar hela den ekologiska balansen. Men under 2020, när pandemins restriktioner slog till, såg forskarna hur många mänskliga aktiviter stannade av och vi tillfälligt hamnade i en antropaus, alltså en paus från antropocen. Den allmänna bilden var att naturen nu kanske skulle få en chans att må bra igen, när människorna försvann. 

– Jag tror att många har en bild av att allt vi gör som människor påverkar naturen negativt. Men det behöver inte vara så och det visade även vår studie. Ibland påverkar vi naturen positivt, som här på Stora Karlsö. Vår osynliga hand finns överallt och vi kan inte “ta ett steg tillbaka” från naturen som vi kanske tidigare har tänkt. Vi är redan en del av ekosystemet, vare sig vi är fysiskt på plats eller inte.  

Hoppade av gymnasiet för att bli guide 

Jonas tillbringade sina första levnadsår i Stockholm och flyttade till Gotland i samma veva som han började skolan. Men skolans ramar var för snäva för Jonas. Därför hoppade han av gymnasiet som 17-åring.  

– Jag var lite av en rebell. Jag tyckte jag stod över vissa regler och hade många tankar om skolans hierarki. I slutet av min skoltid bråkade jag med flera lärare. När jag tänker tillbaka, så kan jag se att jag var rätt arrogant. När jag väl hoppat av gymnasiet så drog jag hit och blev lite av en maskot bland etablerade guider, biologer och tillsynsmän. Sen frågade de om jag ville bli guide och nu är jag här. Men det var inte givet att det var fågelskådningen som skulle bli min karriär, det hade lika gärna kunnat vara musiken. 

Musiken?  

– Ja, jag spelar fiol. Min specialitet är gotländsk folkmusik. Jag kan inte spela så många låtar som de flesta känner igen, men jag kan en mängd gotländska folklåtar. 

Jonas skrattar till. Det verkar vara ett tema för honom att snöa in sig på specifika områden inom det han gör. Hemma i Lysekil har han en prunkande trädgård fylld med unika exotiska växter. Han säger sig ha mängd intressen, men i forskarrollen har han hittat hem. 

– Jag drömmer om att få studenter med den attityden som jag hade förr. Det hade varit kul att handleda en sådan person med en sån frustration. Idag har många ungdomar en dystopisk världsbild, vilket jag själv inte alls hade i deras ålder. 

Han menar att den nya generationens nyfikenhet för vad forskarrollen innebär är något den äldre generationen behöver förvalta.  

– Jag tror att vi måste hitta ett nytt sätt att se på vår forskarroll. Förr har man gjort sin forskning, sen lämnar man över den till beslutsfattare och säger: “Här är vårt underlag. Ta nu ett beslut.” Jag tror inte vi kan göra så längre.  

Han menar att forskningen inte är neutral. Allt utgår på sätt och vis från en premiss. 

– Ta klimat- och miljöforskningen till exempel, den utgår ändå från att något kanske inte står rätt till. För att forska på något sådant så krävs det engagemang, nästan en mani för att orka fortsätta och ifrågasätta vad man gör. Men sen handlar det om att ifrågasätta sina egna teser och där har man som forskare ett ansvar. 

Det händer något med Jonas när han får prata om de brunvita fåglarna på klippan. Hans kroppsspråk blir mer yvigt, gesterna större. Leendet vidgas. Att solen lyser honom i ögonen verkar han inte bry sig om. Han har forskat på fåglarna i snart två decennier och han har inga planer på att lämna ön. 

– Nä, jag kan inte tänka mig varför jag inte skulle vara här.  

Men det är inte bara sillgrisslorna som fascinerar Jonas. Han har publicerat studier som undersöker svenskt yrkesfiske och han är dessutom aktiv inom European Fisheries Inventory in the Central Arctic Ocean (EFICA), en forskargrupp som med stöd från EU undersöker fiskens mångfald i Arktiska ishavet.  

– Jag har en seglande drönare ute på havet med, som mäter salthalt, temperatur och mängden fisk i Östersjön. Jag kan följa den via en app. 

Han visar upp en karta i mobilen där han har programmerat drönaren att följa sillgrisslornas flygmönster.

På Stora Karlsö har Jonas fullt upp från morgon till kväll. Vissa dagar, innan arbetsdagen har börjat, går han upp vid halv fem för att fågelskåda. Sen han var sex år gammal har han gjort listor på de fåglar han upptäcker. För några veckor sen fick han se sin 200:e fågelart på ön.  

– Men det var ingen drömart som blev nummer 200. Det var en skräntärna, visserligen världens största tärna. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt som 200, som typ en spetsbergsgrissla. 

Stora Karlsö kan vara the place to be 

När vi träffar Jonas är det fortfarande i början av säsongen på Stora Karlsö, men det myllrar redan av fågelskådare och sillgrisslor på ön. Sillgrisslorna står hukande över sina ägg. Snart kläcks ungarna och i början av juli så börjar den tio dagar långa strapatsen – när ungarna hoppar ner från den höga höga klipphyllan.  

– Föräldrarna slutar ge ungarna mat några dagar innan de ska lämna boet så de ska bli manade att hoppa ut, trots att de inte är flygfärdiga då. Allt sker vid solnedgången, i skydd av mörkret. När det är dags för ungarna att lämna boet, så lämnar pappan hyllan och lägger sig i viken här nere och ropar på ungen. Ungen hoppar ut och landar nere på stenstranden, med magen först. De flesta ungar klarar sig, eftersom de har byggt upp ett sånt fettlager och har ett väldigt mjukt skelett. Efter en mindre chock så springer de ut i havet och hittar sina pappor där. Sen simmar de iväg för att leta mat. 

Det är en syn som man inte ser varje dag, tusentals ungar som hoppar ner från hyllorna, likt ett hällregn av handflatsstora fjäderbollar. Och hela 99 procent av sillgrissleungarna överlever det gigantiska hoppet. Nere på stenstranden möter forskarna, med Jonas i spetsen, fåglarna. De ringmärker ungarna för att kunna följa dem livet ut. I år blir det extra viktigt för forskarna att räkna antalet ungar, eftersom man samtidigt studerar havsörnarna och om örnarnas närvaro fortfarande påverkar beståndet. 

– Min hypotes är ju att havsörnarna nu har insett att Stora Karlsö är the place to be och kommer vilja vara här framöver, trots att det är turister här igen. Vi har ju sett några örnar cirkulera längs med klippan, men de är inte lika många som förra året. Det återstår att se vad som händer, säsongen är inte slut än. 

Enligt Birdlife så fanns det 2019 över 26 000 sillgrisslor i Sverige, i jämförelse med 900 örnar. Skulle det inte vara lämpligt att stänga ön för turister för att låta naturen ha sin gång på Stora Karlsö – ska verkligen människan få styra om en art överlever eller inte?  

– Det finns inget rätt och fel svar i det här egentligen, det är vad vi som människor tycker. Antingen har vi som uppfattning att vi ska göra så lite som möjligt och hålla oss borta, men jag tycker det är en felaktig uppfattning. För vi är redan en del av allting. Så det vi måste komma fram till är vad vi vill ha, och hur vi kan styra mot det. 

Klockan har slagit fem, men solen lyser fortfarande starkt. Över våra huvuden flyger svalor fram och tillbaka från fyren, ett av Stora Karlsös mest kända landmärken. Jag tackar Jonas för intervjun. Han reser sig snabbt upp från stolen. Börjar trumma på kikaren. Medan han tittar ut mot horisonten säger han: 

– Är vi klara? För då går jag nu. Jag har mycket att göra. Tack, vi hörs! 

Sen rusar han iväg mot sin forskningsstation.