Sophia Axelsson – en dykande klimataktivist

10 maj, 2021
Sophia Axelsson
Sophia Axelsson älskar havet och dyker gärna – både för att plocka skräp, men även för att komma närmare livet under ytan. Foto: Alexandre Gobatti Ramos

– Jag tycker det är viktigt att man säger ifrån och höjer rösten för det man tycker är viktigt. Men även att strejka är någonting jag typ måste göra. Inte för att jag måste göra det för någon annan, utan jag måste göra det för jag kan göra det. Jag har möjligheterna att säga ifrån, jag kan göra det för alla de som inte kan. 

Sophia hade länge varit intresserad av klimat- och miljöfrågor innan hon började skolstrejka i januari 2019. Hon tog steget till att aktivt gå med i Fridays For Future för att visa omvärlden att hon var seriös i sitt engagemang, det var inte bara ett intresse. Dessutom har ju just strejk, historiskt sett, lett till förändring, menar hon.

– Genom att vi skolstrejkar så visar vi att vi ger upp något. Att det inte bara är något vi gör på vår fritid, utan även på vår dyrbara skoltid. Det finns många olika sätt att demonstrera på, men att strejka är något som kändes som man kunde göra och det var ett tillräckligt lättförståeligt koncept så att fler kunde haka på.  

Sophia är en av en handfull ungdomar som organiserat de stora generalstrejkerna för klimatet i Stockholm, där tiotusentals personer deltagit. Från att Greta Thunberg satte sig utanför Riksdagen i augusti 2018, så har skolstrejkrörelsen expanderat och finns idag i över 100 länder. Även om majoriteten av strejktiden för Sophia gick ut på att huttra sju timmar varje fredag, så saknar hon tiden på Mynttorget.

– Det är inte lika kul längre. Förr fick jag träffa mina vänner och känna att jag gjorde något konkret. Idag lägger man upp en bild på instagram och sen kanske man lägger sig i sängen igen, säger hon. 

Sophia har långt bubbelgumsrosa hår. Det avskavda nagellacket går i regnbågens färger. Ibland känns nästan skolstrejkarna som 2020-talets punkare: de ses ofta i slitna jeansjackor med emblem och glättiga pins. Schackrutiga snickarbyxor eller en för stor skinnjacka hör också till uniformen. Staten och kapitalet är fienden. Revolutionen är lösningen. Men i hörlurarna hörs inte Thåströms stämma, utan K-pop.

– Innan pandemin bröt ut hann jag vara 18 år i några få månader. Då stack jag ut med mina kompisar och dansade till K-pop eller andra smala band på olika klubbar. Vi kunde inte texten till låtarna, men vi sjöng med ändå. Vi drack inte eller sånt, jag tycker inte om alkohol, utan vi dansade oss bara svettiga. Sen gick vi hem. 

Du måste ha råd att kunna strejka 

Scrollar man igenom Sophias instagramflöde så kommer det ofta upp texter om att vara ung och engagerad. Hon skriver gärna caption-texter om feminism, klassfrågor eller rasism. Klimaträttvisa, som hon själv beskriver det, genomsyrar hennes- och Fridays for Futures arbete. Att ha rätten till att strejka, att kräva olika mycket från olika personer, är något Sophia reflekterat mycket över.

– Det är ju på ett sätt ett privilegium att kunna strejka, du måste ha råd att kunna missa ditt studiemedel. Det är det inte alla som kan eller har den ekonomiska tryggheten att göra det.

Idag har Sophia nästan 2000 följare på instagram. Jag frågar henne om det kanske inte är mer effektivt att faktiskt ha strejken online nu. Det känns som en winwin – hon kan nå ut till fler individer samtidigt som hon slipper stå ute i kylan.

– Jag kanske når ut till fler personer via min instagram, men det är också en filterbubbla. De flesta som följer mig där är redan klimataktivister, feminister eller marinbiologer. Det blir samma personer som ser mina bilder varje fredag, medan på Mynttorget är det ju nya människor som passerar hela tiden. Även om det kanske är färre i antal. Och då måste ju också politikerna se oss, de kan inte undvika oss som på nätet.

Sophia nämner att visst, ibland svarar en del av politikerna på rörelsens krav eller uppmaningar online, men det är inte tillräckligt.

– När jag började engagera mig så var jag mer förvirrad. Nu är jag frustrerad. Politikerna vet vad de ska göra, många vet hur allvarligt det är. Men de gör ingenting. De har mest kommit och klappat oss på ryggen, tagit en bild och sen inte gjort något.

Vad önskar du att de hade gjort istället då?  

– Debatterat om det i Riksdagen, tagit fram en handlingsplan som visar hur vi ska nå Parisavtalet. Ändrat sin politik.  

Samtidigt märker hon hur narrativet kring klimatfrågan förändrats sen hon började engagera sig. 

– Alltså klimatet har det ju definitivt pratas mer om, speciellt i medier och i reklam. Alla pratar liksom om det. Kolla bara på chipspåsar, de pratar om sitt koldioxidavtryck. Det brukade de aldrig göra. Så det har ju definitivt blivit mycket större att veta vad man har för klimatpåverkan. Och det tror jag är ett väldigt viktigt steg för att komma till den här förändringen, att folk börjar inse att vi är i en kris. 

Sophia
Sen pandemins start har majoriteten av skolstrejken skett online. Sophia beskriver att idag är strejken mer en manifestation än en faktisk strejk. Foto: Alexandré Gobatti Ramos

Börjat plocka skräp – från havsbotten 

Avsaknaden av att göra något mer handfast under pandemin gjorde att Sophia i somras började engagera sig ideellt i organisationen Rena Mälaren. Organisationen består av ett gäng dykare som dyker ner i Mälaren och Östersjön för att rensa havsbotten från skräp som kundvagnar, elsparkcyklar och bildäck. 

– Jag behövde känna att jag gjorde något ordentligt och att dyka med Rena Mälaren är väldigt roligt. Men vattnet är väldigt grumligt. Förutom skräp så är det enda man ser havstulpaner och någon fisk ibland. Och skorv. 

Skorv 

– Ja, skorv. Saduria entomon. Jättehäftiga och små grå som simmar runt i vattnet. Jag kan skicka en länk!  

Sophia Axelsson är som sagt bara tjugo år gammal, men det märks att hon redan är djupt kunnig om klimat och miljöfrågor. Under intervjun slänger hon sig inte bara vant med latinska namn på djur eller växter, utan hon pratar gärna om den antropocena (människans) påverkan på marina resurser. Idag läser hon biogeovetenskap på Stockholms universitet och är redan inne på fjärde terminen. Innan universitet läste hon marinbiologi i tre år på Gullmarsgymnasiet i Lysekil.

– Jag flyttade dit själv som femtonåring. Det var fantastiskt, då kunde jag vara vid havet varje dag. Jag hade ju varit intresserad av marinbiologi sen jag var typ fem år, så det var något som jag längtat efter. 

Var kommer det intresset ifrån, har ni varit ute mycket vid havet med familjen när du växte upp  

– Nä, inte alls. Men jag minns att jag var på Kolmården med familjen när jag var fem år och såg delfiner i ett delfinarium och blev så fascinerad av dem. Men sen, typ ett år senare, så insåg jag att delfinarium inte var bra. Och då började jag läsa på mer för att förstå hur det står till med havet, alla djur och… 

Vänta, du blev engagerad och upplyst om delfinernas situation när du var sex år gammal? 

– Ja, kanske sju år. Jag såg det i en naturdokumentär hemma tror jag. Vi fick inte titta på TV så mycket när jag växte upp, men när vi väl tittade på TV så fick vi titta på naturdokumentärer, så det var väl säkert där jag lärde mig det. Sen så fick jag massa böcker om delfiner och valar och sånt. 

Idag är det inte delfiner som fascinerar lika mycket, det finns redan väldigt mycket forskning på dem, säger Sophia. Hon vill istället fokusera på djuphavet, valar och i synnerhet späckhuggare. 

– Späckhuggare är huvudpredatorer, apex. Alltså de har ingen annan naturlig fiende förutom människan, vilket är så häftigt. Träffar en späckhuggare från Arktis en späckhuggare från ett annat hav så förstår de inte varandra, de har sina egna språk. Sen jagar de mat på unika sätt beroende på om de äter säl, pingvin eller fisk. 

“Jag tror att en del av oss höll på att bränna ut sig” 

 Sophias mungipor dras mot öronen när hon beskriver späckhuggares unika förmågor. Det visar sig att hennes fritidsliv också präglas av hennes vattenintresse. Sophia är nämligen elitidrottare. Hon spelar undervattensrugby, alltså en idrottsgren som liknar landsporten rugby, fast den utspelar sig under ytan. En rätt smal sport som idag har ungefär 400 aktiva deltagare i Sverige och ett junior-VM där endast 15 länder deltar. Sophia spelar back i det svenska junior-damlandslaget. 

Det är svårt att förstå hur hon hinner med allting. Att vara aktivist, fritidsdykare, elitidrottare och läsa marinbiologi på heltid känns övermäktigt. Förr var det dessutom intervjuer och medieförfrågningar på löpande band. Semestern användes för att åka till klimatkonferenser i Europa eller hålla tal på stora galor. Jag frågar henne om pandemins paus var välkommen på så sätt, att hon fått mer tid? 

– Jag tror att en del av oss i Fridays For Future höll på att bränna ut sig, ja. Många var nära gränsen. Vi var ju ett litet gäng som arrangerade en hel storstrejk nästan helt själva och precis när den var klar så planerade vi nästa och sen nästa.  

Sophia
Fridays For Future kräver inte bara att makthavarna ska uppnå 1,5 gradersmålet. De vill även se klimaträttvisa. Foto: Alexandre Gobatti Ramos

Men nu är medieuppmärksamheten kring ungdomarna mycket mindre. Förklarligt, då vi befinner oss i en annan ödeskris. Jag frågar Sophia om hon har reflekterat någonting gällande krishanteringen hos de två kriserna. 

– Alltså, vi har alltid sagt att vi ska behandla klimatkrisen som den kris den är. Och vi kan ju se att hela världen har ju ändrats jättemycket under covid. Det har ju tagit tid för att det ska funka bra och för att det ska anpassas på ett bra sätt. Men politikerna har nu visat att det går. Vi kan göra någonting, vi kan göra något om vi behöver det. Och det kan gå snabbt.  

Även om Sophias framtidstro vacklar, hon beskriver själv hur hon ofta gråter när hon tänker på sin framtid, så fortsätter hon att utbilda sig. Henne stora dröm är att bli forskare och jobba med marinbiologi på heltid. Men då hon vet att det inte finns så mycket jobb för marinbiologer och framtiden är så pass osäker, så har hon även en plan b: gymnasielärare.  

Men är inte det ironiskt för någon som skolstrejkar?  

– Det tycker inte jag alls? Alltså skolstrejken handlar ju om att protestera för att staten inte uppfyller sina klimatmål. Det har ju ingenting med skolan att göra på det sättet. Jag älskar utbildning.  

Men förvånande nog hade hon som gymnasielärare inte uppmanat sina egna elever att skolstrejka.  

– Det är en politisk fråga. Skolan ska inte vara politisk. Jag vill bidra med fakta om världen som de själva kan ta beslut utifrån. Sen så pratar vi ju om något som sker långt in i framtiden, förhoppningsvis ska inte skolelever ens behöva strejka då. 

På tal om det, du nämner ju att du ofta gråter när du pratar om din framtid. Känner du något hopp inför framtiden? 

– Hopp är ett konstigt begrepp. Det är många som säger: “Åh, vi får hopp av att kolla på er!”. Men jag har inget hopp så länge politikerna fortsätter att vara inaktiva i frågan. Om vi började agera idag, på det sättet vi behöver, då skulle jag kunna få hoppet tillbaka. Men som det ser ut nu, om vi fortsätter, så tror jag inte att det finns så mycket hopp. Men det finns väl alltid något hopp kvar, annars hade jag inte gjort det här. 

Om någon skulle säga till dig: “Sophia, allt som Fridays For Future har velat uppnå är nu uppnått. Du behöver inte vara aktivist längre.” Vad skulle du känna då?  

– Det skulle betyda att vår aktivism har funkat. Vi är inte i en kris längre, vi är förbi krisen och vi kommer klara oss. Och det är ju det vi vill: att vi ska klara oss på den här planeten. Vi ska inte förstöra för andra, vi ska inte förstöra för oss själva, vi ska inte förstöra jordens ekosystem. Om vi har uppnått det, det skulle vara bästa känslan, tror jag. Då hade man inte haft klimatångest längre och det hade varit supernajs. 

Text: Fanny Jönsson
Foto: Alexandre Gobatti Ramos

Liknande artiklar

Forskare larmar om att den betydande korallblekning, som den amerikanska vädermyndigheten NOAA tidigare i år larmat om, har spridit sig till flera platser på jorden....
Text: TT/Nyhetsbyrån
Foto: C. Jones/AP/TT
Rulla till toppen