Nationsbyggare - på havet

De stora haven är vidsträckta och ibland brutala. Men de är också en plats för ambitioner, förnyelse och en flykt från regler. Genom att skapa sina egna självständiga mikronationer på internationellt vatten, har haven länge varit en magnet för libertarianer som hoppas kunna fly från regeringar, skatter och andra människor.

^{Text: Ian Urbina, Maya Martin, Joe Galvin, Susan Ryan, and Austin Brush – Editors at The Outlaw Ocean Project.}

Saya de Malha Bank har varit särskilt attraktiv för sådana ambitioner. Banken, som är en vidsträckt, knappt nedsänkt platå i Indiska oceanen, ligger mellan Mauritius och Seychellerna. Täckt av sjögräs och varvad med små korallrev, ligger den hundratals mil bortom jurisdiktionen för någon nations lagar.

Autopia

Den 9 mars 1997 seglade en arkitekt vid namn Wolf Hilbertz och en marinbiolog vid namn Thomas Goreau till banken. De startade från Victoria, huvudstaden i Seychellerna, och seglade i tre dagar innan de nådde sin destination. Med solpaneler, metallbyggnadsställningar och hörnstenar började de bygga upp sin vision om en självständig mikronation som de planerade att kalla Autopia (platsen som bygger sig själv). ”Med en yta ungefär lika stor som Belgien, ligger större delen av Saya på internationellt vatten, juridiskt sett på öppet hav, och styrs endast av FN:s havsrätt”, sa Hilbertz till Celestopea Times 2004. Hilbertz resa år 1997 varade bara en vecka och var främst av utforskande karaktär.

Bostäder planeras

År 2002 återvände de två männen till banken i tre segelbåtar med ett team av arkitekter, kartografer och marinbiologer från flera olika länder för att fortsätta byggandet. De hade för avsikt att uppföra sina bostäder ovanpå befintlig korall genom att förstärka byggnadsställningar av stål, med hjälp av en patenterad process som Hilbertz hade utvecklat kallad Biorock, ett ämne som bildas genom elektroackumulering av material upplöst i havsvatten. Detta innebar att stålramar sänktes ned i det grunda vattnet och sedan utsattes för en svag elektrisk likström, vilket steg för steg ledde till att kalksten avsattes på stålstolparna och vid deras bas. Detta skapade en idealisk livsmiljö för koraller, andra skaldjur och marina djur.  

Problemen hopar sig

På bara sex dagar (de var tvungna att bygga snabbt eftersom en cyklon var på väg mot dem) byggde teamet en stålkonstruktion som var fem gånger fem meter, och två meter hög. Konstruktionen, som ligger på ^9o12′ sydlig latitud och ^61o21′ östlig longitud, förankrades i havsbotten. Ett litet batteri försåg den med en stadig laddning. I senare intervjuer sa Hilbertz, som var professor vid University of Houston, att han hoppades kunna skapa byggmaterial med lägre koldioxidavtryck. Han ville skapa en självförsörjande bosättning i havet ”som tillhör de invånare som bor och arbetar där, ett levande laboratorium där ny miljöteknik utvecklas”. Hans planer gick dock i stöpet på grund av brist på pengar.

Nya visioner

Två decennier senare började en 58-årig italiensk affärsman vid namn Samuele Landi lansera en ny vision för en mikronation i Saya de Malha-banken. En vision baserad på en massiv pråm som skulle flyta långt utom räckhåll för utlämning och polis. ”Eftersom Saya de Malha inte ligger långt från ekvatorn föds cykloner där, men de är inte så hemska”, sa Landi i en intervju i The Legend of Landi, en ännu inte utgiven dokumentärfilm av Oswald Horowitz.

Landi, som var en begåvad datorprogrammerare, ivrig fallskärmshoppare och motorcykelförare, hade varit en man på flykt i ungefär ett decennium. Han anklagades för bedrägeri efter att hans företag Eutelia gått i konkurs år 2010. Landi och några av hans chefer ställdes inför rätta och dömdes i Italien. Landi själv dömdes i sin frånvaro till 14 års fängelse, vilket ledde till att han flyttade till Dubai.

Enligt en profil i New York Times, sysslade han där med krypto, gömde pengar i Schweiz och kringgick utlämningsavtal. Medan han levde bekvämt i Dubai registrerade han företag i skräddarsydda skattefria zoner, och skaffade så småningom diplomatiska referenser från Liberia, förklarade profilen.

Ett land, en pråm

Samtidigt som han förberedde planen för att flytta till Saya de Malha Bank, köpte Landi en 800 ton pråm som han döpte till Aisland. Han förankrade den cirka 30 sjömil utanför Dubais kust, och bodde på fartyget tillsammans med tre sjömän, en kock och fem katter. Aislands däck var utrustat med sex blå fraktcontainrar som var fastbultade på plats – bostäder, utrustade med soldrivna luftkonditioneringsanläggningar och ett avsaltningssystem.

Landi stannade där i över ett år medan han samlade in pengar för att köpa en annan pråm som var dubbelt så stor som Aisland. Han anlitade även en arkitekt vid namn Peter de Vries för att ta fram ritningar för hur den nya pråmen skulle byggas om så att den kunde segla till Saya de Malha-banken och överleva där. Landi hoppades så småningom utvidga sitt Saya de Mahla-projekt för att skapa en flytande stad bestående av ett tjugotal pråmar, som år 2028 skulle hysa tusentals permanenta invånare i lyxvillor och lägenheter. Eftersom området är känt för att locka till sig pirater och andra sjöfarare planerade Landi också att montera en Gatling-kanon på Aisland. ”Det är en av de kanoner som skjuter 1 000 skott i minuten – väldigt kraftfulla grejer”, säger Peter de Vries i en intervju med Times. ”Jag har de faktiska specifikationerna för vapnet.”

Drömmen om en egen stat

Hilbertz och Landi är inte de enda som kan tänka sig att skapa självständiga stater på öppet hav. Rörelsen har en färgstark historia. Grundarna av dessa mikronationer – inklusive vissa dot-com-magnater under 2000-talet – var vanligtvis män med ekonomiska medel, genomsyrade av Ayn Rand och Thomas Hobbes. Dessa vattenburna städer blev en konceptualisering av självförsörjande, självstyrande, havsbundna samhällen, som skulle vara dels en libertariansk utopi, dels miljardärens lekplats. På senare år har de passande nog kallats för ”seasteads”, efter engelskans ”homesteads” (nybyggare) i den amerikanska västern.

År 2008 samlades flera visionärer inom ”seasteading” kring en ideell organisation vid namn The Seasteading Institute. Organisationen är baserad i San Francisco och grundades av Patri Friedman, en mjukvaruingenjör från Google och barnbarn till Milton Friedman, den Nobelprisbelönade ekonomen som är mest känd för sina idéer om statens begränsningar. Institutets främsta välgörare var Peter Thiel, miljardär och riskkapitalist samt medgrundare av PayPal, som sköt till mer än 1,25 miljoner dollar till organisationen och relaterade projekt. Precis som Elon Musk främjat en vision om att fly från jordiska belastningar genom att kolonisera Mars, hade dessa libertarianer liknande ambitioner för det öppna havet. 

Tonga fördriver ockupanterna

Långt före Seasteading Institute ledde intresset för mikronationer till havs till ett dussintals djärva, och ofta misslyckade, projekt. I början av 1970-talet skickade fastighetsmagnaten Michael Oliver från Las Vegas pråmar lastade med sand från Australien till ett antal grunda rev nära ön Tonga i Stilla havet och utropade sin skapelse till Republiken Minerva. Inom några månader skickade Tonga trupper till platsen för att hävda sitt territoriella anspråk, 12 mil utanför kusten. De fördrev Minerva-ockupanterna och tog bort deras flagga, som visade en enda fackla på en blå bakgrund. År 1982 försökte en grupp amerikaner under ledning av Morris C. ”Bud” Davis ockupera reven. Inom några veckor tvingades även de bort av trupper från Tonga.

Andra projekt gick ett liknande öde till mötes. År 1968 försökte en förmögen amerikansk libertarian vid namn Werner Stiefel skapa en flytande mikronation kallad Operation Atlantis på internationellt vatten nära Bahamas. Han köpte en stor båt och skickade den till sitt presumtiva territorium. Den sjönk strax därefter i en orkan. En annan rik libertarian, Norman Nixon, samlade in cirka 400 000 dollar för att skapa en flytande stad kallad Freedom Ship, ett 4,500-fot långt fartyg, ungefär fyra gånger så långt som Queen Mary 2. Fartyget byggdes aldrig.

En av anledningarna till att dessa projekt inte blev av, var att havet är en mycket mindre inbjudande plats än vad arkitektoniska återgivningar tenderar att antyda. Till havs finns det gott om vind-, våg- och solenergi, men det är svårt, och kostsamt, att bygga system för förnybar energi som kan överleva vädret och det frätande havsvattnet.

Det tragiska slutet

Den 2 februari 2024 fick Landi och hans besättning tragiskt nog lära sig läxan den hårda vägen, när Aisland träffades av en våg som bröt igenom skrovet och delade pråmen i två delar. Landi och de två sjömännen dog, medan två andra överlevde genom att klamra sig fast vid träbitar tills ett förbipasserande fartyg räddade dem nästa dag. Enligt italienska nyhetsrapporter ropade Landi på hjälp, men den kom inte fram i tid. Hans kropp hittades flera dagar senare, när den spolades upp på stranden cirka 40 mil upp längs kusten från Dubai.

Omslagsbild: Den första pråmen
År 2022 köpte Samuele Landi en 800 ton tung däckpråm som han döpte till Aisland och ankrade upp cirka 30 sjömil utanför Dubais kust, där han bodde med tre sjömän, en kock och fem katter. Kredit: Legenden om Landi av Oswald Horowitz / The Outlaw Ocean Project