Dykande statsministerleder arbete för friska världshav

Havsområden och kusterna i stora delar av världen är idag i ekologisk obalans. Överfiske har oftast dragits fram som dominerande problem. Men även försurning, övergödning, miljöplaster, föroreningar och klimatändringar är viktiga faktorer. Konsekvenserna är redan stora – inte minst för människan och vår ekonomi. 

High level panel for sustainable ocean economy (”Högnivåpanelen för en hållbar havsekonomi”)  upprättades 2018 och leds nu av Norges socialdemokratiska statsminister Jonas Gahr Støre, Panelen består av 14 medlemsländer som tillsammans förvaltar 45 procent av världens kuster. Länderna har nu förpliktat sig till att redan före 2025 upprätta en hållbar förvaltning i 100 procent av ländernas egna hav- och kustområden. Man skall alltså i första omgången städa framför egen dörr. Panelen pekar på vikten av att se havets ekologi och den ekonomi vi skördar från havet som två sidor av samma mynt. Även andra stater uppmanas att gå med i samarbetet. Sverige är ännu inte medlem.

Statsminister Störe har presenterat den första storsatsningen på hemmaplan: Man vill rädda Oslofjorden och förpliktar sig att verkställa en hundraprocentigt hållbar förvaltningsplan. 

Oslofjorden –  ett semesterparadis…

Oslofjorden har för de flesta norrmän varit entydigt med sommarlov,  båtliv,  bad i friskt och klart havsvatten och kanske möjligheten till att fånga sin egen middagsmat. För bara några få decennier sedan fanns rika förekomster av matfisk såsom sill, torsk, sej, bleka och vitling. Även mer ovanlig fisk som havskatt, hälleflundra,  uer,  och tonfisk förekom. Även tumlare hade fasta tillhåll i fjorden.  Längs kusterna växte frodiga skogar av tång och stor tare som rymde en mängd småfisk och kräftdjur .  Under de senaste 40 år har situationen ändrats radikalt och idag finns mest mindre läppfiskar och ulk kvar i det ofta halvgrumliga vattnet. Den förr så vanliga  torsken har näst intill försvunnit och den blå skogen krymper dramatiskt. 

Vad hände och vem bär skulden?

Det kommersiella fisket har fram till idag nästan ensamt fått bära skulden för Oslofjordens tillstånd. Nu hittar forskarna däremot mycket som tyder på att andra faktorer också är medverkande – och kanske väl så viktiga: Regionen runt Oslofjorden är Norges mest befolkade område. Totalt 1,6 miljoner människor, mer än 30 procent av landets befolkning, är bosatta här.

Norge är bland de rikaste länderna i världen och den ekonomiska tillväxten har varit mycket snabb. Men idag vet vi att tillväxt inte bara betyder välstånd. Problemen är omfattande: Avfall och utsläpp från hushåll, föroreningar från transport och industri, gödningsmedel från jord- och skogsbruk som förs med åarna ut i Oslofjorden.  Resultaten blir det man kallar övergödning. Tillförseln av näringssalter är större än det naturen själv kan ta hand om. Etter en lång, mörk vinter är fjorden full av kväverika ämnen och när vårljuset strömmar ned i vattenmassorna startar en närmast explosiv produktion av växt och djurplankton i fjordens ytvatten. Detta överskott av organismer dör så småningom och sjunker till  botten. Cirkulationen i fjordars bottenvatten är generellt låg på grund av höga trösklar som bildats framför glaciärerna – som en gång karvade ut fjordarna. Trösklarna hindrar flödet av vatten in och ut från fjorden. Syret förbrukas snabbt när bakterier och smådjur börjar bryta ned de döda organismerna . På samma sätt som i Östersjön uppstår syrebrist vilket gör bottnarna till livlösa ”öknar”.

Övergödningen har även visat sig ha andra konsekvenser. De blå skogarna kvävs av ”lurv” – en generell betäckning för tunna trådformade alger som gynnas av det nu allt mer näringsrika vattnet. Lurven fäster på ytan av de stora algerna som långsamt kvävs av brist på näringsalter, koldioxid och ljus. Eftersom den ”blå skogen” är ett viktigt område för ett myller av liv, och dessutom ”barnkammare” för en stor mängd matfisk, får detta stora konsekvenser.  

Det finns ytterligare en allvarlig effekt av lurv. Som annan skog, och allt levande, byggs den blå skogen av kolrika ämnen. När skogen dör och så småningom bryts ner frigörs enorma mängder koldioxid , som bidrar till att höja jordens medeltemperatur.

Professor Knut Rudi och hans team vid Norges lantbruksuniversitet arbetar nu utifrån en en ursprungligen  svensk teori (*1), utifrån observationer från Östersjöns syrefattiga bottnar: Syrebrist och överskott av näringssalter gynnar en rad snabbväxande bakterier,  framför vissa  mer långsamtväxande och för ekosystemet mycket viktiga tiaminproducerande bakterier. Tiamin är huvudkomponent i  vitamin B1 och B12 med helt vitala uppgifter i levande varelser. Man fruktar därför att djur i hela näringskedjan potentiellt kan drabbas av vitaminbrist. Professor Knut Rudi tror starkt på denna teori och menar generellt att en strategi för att renovera Oslofjorden bör vila på all tillgänglig kunskap för att inte att ”kasta pengarna i sjön”.

Vetenskapen lär oss att alla ekosystem stabiliseras och därvid gynnas av en stor mångfald av arter. I ett etablerat och gammalt ekosystem får ingen av arterna möjlighet att växa ohämmat. Enkelt uttryckt fungerar det så att om en art under en period ökar i antal,  så gynnar detta artens predator, som i nästa omgång begränsar tillväxten. Arterna begränsar och skyddar varandra i sin inbördes konkurrens om resurserna.  Dessutom är naturen inrättad så genialt att djurens avfallsprodukter är växternas föda.  Tillgång och efterfrågan på livsviktiga ämnen balanseras hela tiden. Detta är i grunden det naturens samspel vi med ett finare ord kallar ekologi.             

Eftersom vi människor finns överst i ekosystemet och i motsats till andra arter hela tiden hittar nya strategier och utvecklar ny teknologi för att roffa åt oss mer, så har vi en totalt dominerande roll i de olika näringsvävarna. Man kan gott säga att människan har blivit för ”duktig” för att passa in bland alla växt- och djurarter.  De är bundna av egenskaper som bara mycket långsamt och i ett evolutionärt perspektiv låter sig ändras. I vår kortsiktighet och iver glömmer vi lätt att det vi strävar efter, välstånd och  ekonomisk balans, alltid har sin förutsättning i ekologisk balans. Men hur skall Norges statsminster klara av att etablera en hållbar förvaltning i Oslofjorden, redan till 2025? 

Åtgärderna som skall rädda Oslofjorden. 

Den förra norska regeringen införde under 2019 ett totalt förbud mot fiske av torsk innanför en grundlinje som går från Nordnorge till den svenska gränsen vid Strömstad. Allt sportfiske, fiske med bottennät och fiske inom kända yngelområden för torsk blev då totalt förbjudet.  Eftersom man anser att torsk och säl konkurrerar om samma mat har man även ökad avskjutningen av knubbsäl i Oslofjorden med 30 procent. Det har däremot blivit uppenbart att dessa åtgärder inte räcker. 

Beslutet om ett fiskestopp i Oslofjorden var kanske inte så svårt att ta eftersom det inte fanns någon fisk att fånga. Men åtgärden dröjde för länge: myndigheterna sa sig vilja skydda arbetstillfällen för ett fåtal fiskare.

Enligt handlingsplanen, som lanseras av Støre och hans socialdemokratiska regering, behöver allt överskott av näringssalter tas bort. Utsläpp från jordbruket och hushållen blir antagligen den allra viktigaste åtgärden, men också den svåraste. Jordbruket har gjort sig helt beroende av konstgödning och åkrarna ligger tätt längs med Norges mest vattenförande älv, Glomma. Regnvatten tar med sig gödningen ut i älven som mynnar i yttre Oslofjorden. Där tar en nordgående havsström vid och transporterar det näringsrika vattnet in i fjorden. Det norska skogsbruket är också som mest intensivt just i Glommas upptagningsområde. Dagens norska skogsbruk är för övrigt lika industriorienterat och ohållbart som i Sverige.  Monokulturer med gran och tall planeras på stora kalhyggen där flera tusen års upparbetad humus blottläggs. Metoden har visat sig frigöra näringssalter som urlakas till  närliggande vattendrag och så småningom hamnar i Oslofjorden. 

Støre och regeringen kommer att ställa strängare krav för utsläpp av kommunalt avloppsvatten. Man kommer att att kräva att all kväve måste bort. OmOslofjorden skall återhämta sig krävs stora insatser.

Statsminister Støre påminner om att man i Norge på 1970-talet med nöd och näppe undgick att förlora den vårlekande sillen. Detta blev en mycket kostbar lärdom för Norge. Överfisket var massivt och tack vara att några forskare varnade för vad som höll på att ske kunde beståndet långsamt återhämta sig. Norge fick en andra chans att etablera en hållbar förvaltning. Støre understryker att det finns risk för att fiskbestånd inte kan återhämta sig. De enorma torskförekomsterna vid Newfoundland fiskades ut på 1980-talet och har inte kommit tillbaka. Støre konstaterar hur viktigt det är att inte förvalta arter för sig, utan att se på hela ekosystemet. Man måste införa det man i dag kallar ekosystembaserad förvaltning.

I en intervju för NRK understryker statsminister Støre den internationella panelens målsättning: att stoppa alla skadliga utsläpp i havet.Han planerar att få med hela världen i arbetet under de kommande två åren. Man vill bland annat få till ett globalt juridiskt bindande avtal mot nedskräpning med plast. Målet är att det ska undertecknas under FNs miljömöten 2024. 

*1 Balk, L., Hägerroth, PÅ., Gustavsson, H. et al. Widespread episodic thiamine deficiency in Northern Hemisphere wildlife. Sci Rep 6, 38821 (2016). https://doi.org/10.1038/srep38821