Mellan 1950 och 2015 har antalet sjöfåglar i världen minskat med 70 procent. Även den kända lunnefågeln har minskat i antal och klassades 2015 som en utsatt art, på gränsen till att bli utrotningshotad. Fågeln befinner sig ofta till havs, men hittas under parningsperioder i Norge, Newfoundland, Grönland och även på Island, där 40 procent av den globala lunnefågelskolonin återfinns.
På Vestmannaeyjar, en ö söder om Island, befinner sig 40 procent av alla lunnefåglar på Island. Här jobbar forskaren Erpur Snaer Hansen. Han är chef för South Iceland Nature Research Centre som ligger på ön.
Hansen har studerat lunnefåglar i över 10 år. Han berättar att i Norge började lunnefågeln minska redan på 60-talet, då stora mängder sill försvann utanför Lofoten. Men det var inte förrän på 2000-talet som man såg en ordentlig minskning av kolonin på Vestmannaeyjar.
– 2005 så började vi se en stor förändring för alla isländska fåglar. Nästan alla ungarna dog. Det var hemskt. Och ibland blir det så, att fåglar har ett dåligt år och så återhämtar de sig året efter. Men det här fortsatte år efter år.
Hela ekosystemet förändrades
Hansen och hans kollegor undersökte vad det här kunde bero på. Kunde det hänga ihop med att vattnet längs med kusten hade blivit varmare?
– Mellan 1996 till 2003 blev havet utanför Island en grad varmare, vilket är en enorm förändring för livet i havet. Det beror på att det naturligt sker temperaturförändringar i ytvattnet i Nordatlanten. Det här fenomenet kallas AMO (Atlantic Multi-decadal Oscillation).
AMO skapas genom att havsströmmar med varmt saltvatten och kallare, sött polarvatten beblandas i varierande styrka. Ibland är det varma vattnet starkare, och ibland är det kallare vattnet starkare och skiftet sker ungefär var 35:e år. Det här är en naturlig variation som forskare kan se har skett i Nordatlanten de senaste 1000 åren. Men varje gång den här temperaturförändringen sker så påverkar det havets ekosystem, som är känsligt för variationer i temperaturen.
Efter ett tag insåg forskarna vad det var som hade påverkat sjöfåglarna så pass hårt. Det visade sig att tobis, en liten fisk som är sjöfåglarnas huvudföda i århundranden, hade försvunnit från södra Island.
– Och då började vi undersöka när algblomningen hade skett, för algerna är tobisens huvudföda. Då såg vi att den blomningen hade förskjutits med tre veckor. Så det som hände var helt enkelt att tobisen, som alltid får yngel vid samma tid, inte hade förutsett den här förändringen. Så ynglen svälte ihjäl.
Att ytvattnet förändras beror på att strömmarna ändras, och utanför Vestmannaeyjar så har det inneburit att det har kommit in mer tropiskt och salt vatten till kusten.
Forskarna anade att den snabbt förändrade temperaturen därför kan ha påverkat tobisens möjlighet att överleva, då det är en fisk som trivs i kallare vatten. Men att den förskjutna algblomningen snarare beror på att havet blivit saltare, då saltare hav generellt innehåller mindre näringsämnen.
– Vi vet faktiskt inte varför det försenades, men ju mindre näringsämnen du har i ett vatten, desto snabbare förbrukar algerna dem, så därför tror vi att det hänger ihop.
16 dåliga år för lunnefågeln
Hansen säger att det kan vara en kombination av den försenade algblomningen och det varmare vattnet som slog ut tobisen 2005. Den förlusten påverkade därefter resten av näringskedjan eftersom allt från valar till fåglar har fisken som sin basföda. Det gäller även lunnefågeln.
– Hela ekosystemet försköts med tre veckor. Lunnefåglarna började inte häcka förrän tre veckor senare.
Flera av fåglarna valde även att hoppa över parningen det året.
– När tobisen försvann, så började vi få stora mängder makrill här i havet. Tonvis. Men makrillen är en för stor fisk för lunnefågeln, så den började flyga längre bort och äta krill istället.
Att fågeln snabbt bytte föda kanske låter som en bra strategi, men det var inte bara positivt.
– Fåglarna behövde då flyga längre eftersom krillen fanns längre bort. Då behövde ungarna vänta längre på maten och det gjorde att en del ungar svälte till döds.
Och såhär har situationen alltså varit för lunnefåglarna på Vestmannaeyjar de senaste 16 åren. Samtidigt som lunnefågelkolonin i norr har klarat sig bra.
– Den kolonin har inte påverkats alls, men vattnet där uppe har inte heller förändrats särskilt mycket.
Lunnefåglarna återkommer sen 140 år tillbaka till Vestmannaeyjar under sin parningssäsong. Men de senaste åren har fåglarna bara har vilat sig på klipporna, istället för att para sig.
– Många fåglar har bara suttit där på klippan utan att göra något, i flera år. Det är egentligen inte så farligt. Lunnefågeln kan nämligen lägga ägg varje år under större delen av sitt liv. Så länge den får minst två ungar, under sin cirka 16 års fertila period, så upprätthåller den kolonin.
Sen vände allt – “Mind blowing”
Men trots detta har forskarna varit oroliga för lunnefågelns överlevnad på Vestmannaeyjar, eftersom den nedåtgående trenden har hållit i sig i 16 år. Men i år hände något oväntat. Plötsligt började lunnefåglarna para sig vid samma tid som de gjorde 2005, alltså tre veckor tidigare än vad de gjort de senaste 16 åren. Ungarna var dessutom mycket större än på länge.
– Jag sprang ut på klippan för att se det med egna ögon. Och det stämde, lunnefåglarna kom in, från höger till vänster, med tobis i munnen. Från ingenstans hade allt förskjutits tre veckor tillbaks igen. Vi har aldrig sett ett så här tvärt skifte tidigare. Då ska det tilläggas att vi har haft koll på de här fåglarna i 140 år. Så det här är ovanligt.
Precis som forskarna själva hade anat så hade algblomningen börjat vid samma tid som innan 2005. Erpur Snaer Hansen och hans kollegor beskriver årets sommar som “mind blowing”.
– Vi har sett en viss avkylning och ökade sötvattenströmmar, så vi anade att en förändring skulle ske gradvis. Men inte att det skulle bli såhär och att det på en sommar går tillbaka till samma läge som 2005. Det var helt oväntat.
I år, berättar Hansen, var ett år med ovanligt många soltimmar samtidigt som nordanvinden var extra stark. Det kan ha haft en effekt på ekosystemet. Men om det är det som ligger bakom förändringen vet forskarna inte än.
– Men vi undersöker frågan febrilt, säger Erpur Snaer Hansen.
Han hoppas att han kan få hjälp på traven från oceanografer, som är experter på just havsförändringar.
Finns hopp för lunnefågeln igen
– Vi vet inte hur den globala uppvärmningen kan påverka AMO:n och om det är något som sker nu. Det här var ju ett helt regimskifte i ekosystemet som förändrades på ett år, höll i sig i femton år och nu är tillbaka. Vi behöver förstå om det här är något som kommer hända oftare i våra ekosystem – för det är en game changer, säger Erpur Snaer Hansen.
Mellan 2005 och 2020 minskade lunnefågelkolonin på ön med 45 procent. Men nu tror Hansen att det kommer vända och att och att den globala populationen också kan återhämta sig. Kan det här göra att lunnefågeln inte ses som utrotningshotad längre?
– Det är vad jag hoppas och tror. Men det är svårt att veta, eftersom AMO:n fortsätter fram till 2030. Frågan är vad som kommer ske nu de närmsta åren framöver, det kommer bli väldigt spännande att följa. Samtidigt vet vi ju inte hur framtiden kommer se ut, det kan ju vända plötsligt igen.
