KRÖNIKA: Det är kanske på busshållplatsen allt det viktiga händer på COP

Det har skrivits spaltmeter om att ingen är här – men när jag försöker navigera mig fram i de långa korridorerna här på COP30 i Belém, verkar det som att alla är här.

Det pågår så många panelsamtal, så många möten, det planeras för framtida möten, visas bildspel och intervjuer blir gjorda.

^{Krönika: Lena Scherman}

Mycket är hopplöst, som betalsystemet till de små matkioskerna där man först måste köa för att fylla på pengar på ett lokalt betalkort– det gjorde jag som tur var redan i lördags – med det lokala kortet i handen måste man sen ställa sig i en ny kö för att beställa mat och betala.

Har man otur – ja jag hade otur – har man för lite pengar kvar på kortet när man ska betala. Hur man ska veta – jag vet inte. Då måste proceduren göras om, köa för att få sätta in pengar, köa för att få betala, köa för att få maten. Trodde det där systemet försvann med Sovjetunionen.

Det är varmt och en hårt arbetande luftkonditionering luktar dieselaggregat.

Men det serveras gratis brasilianskt kaffe nästan överallt och transportbussarna från stan till COP-området fungerar perfekt och mitt boende råkar ligga precis vid ett av stoppen.

Men inget av det här har väl någonting med klimatmötet att göra. Eller så har det, det, för det är vid busstoppen det händer; samtalen (vi känner igen varandra på badgen som hänger runt halsen), informationsutbytena, vänskapsbanden. Men det sker också någonting innan panelsamtalen, efter de visade bildspelen och i kaffekön. De där ”mellanrummen” som kanske är vårt mest intelligenta område.

Det är fortfarande många dagar kvar av förhandlingar och jag önskar verkligen att de kommer överens och signerar ett dokument som låter oss hoppas på en bra värld också i framtiden. Eller så gör de inte det. Men en hel del är ändå vunnet. Alla de som samlats här och samtalar med varandra, ger input och delar med sig – allt det som just sker i mellanrummet, mellan alla de ”viktiga” samtalen och seminarierna. Det är en stor vinst – att så många är på väg åt samma håll, vill samma sak. Sen fattas mig havet. Det får bli nästa krönika.