Ett skyfall av fågelungar

En stålramp, ett hisnande stup och längst ner havet. Vågorna slår mot klippväggen. Och dit ska vi. För att kunna ta oss ner till stranden där forskningsprojektet utförs har alltså en ramp och en brandstege borrats in i kalkstenen.  

– Tur att man inte är höjdrädd, säger jag högt medan jag klättrar ner för den 12 meter långa stegen. Jag vet inte varför jag säger det. Kanske är det för att lugna mig själv medan jag krampaktigt håller i stålstängerna och kämpar mot bakvikten från min ryggsäck. 

Någon som snabbt klättrar ner för stegen utan problem är Jonas Hentati Sundberg, marinbiolog och forskningsledare på Stora Karlsö. Han har varit här varje sommar i över 20 år.  

– Ni kommer nog bli blöta om fötterna, men jag tror faktiskt det är enklare för er att gå igenom vattnet än att försöka klättra på berget med all utrustning. 

När vi kommit ner för stegen är det dags för nästa etapp, att vada i vattnet längs med klippkanten. Även om mina vandringskängor vanligtvis har ett bra grepp om underlaget, är även dem hjälplösa mot sjögräsbeklädda stenar. På min axel vinglar ett stativ och på ryggen min ryggsäck. Trots att klockan är efter 21 så är det fortfarande varmt i luften – och i havet. Tre dagar efter hemfärd fortfarande kommer jag fortfarande behöva ha mina sura kängor på tork. 

Det slår mig att det är sällan man som utomstående får ta del av hur pass fysiskt krävande forskares fältarbete kan vara. Många gånger måste de ta sig igenom terräng som är svårtillgänglig – den vilda naturen har sällan upptrampade stigar – och deras utrustning kan väga tiotals kilo. Forskning är mycket mer än vita rockar, labb och excelrapporter. 

Efter tio minuters vandring genom vatten och över klippor så når vi till slut vår slutdestination: En liten stenstrand, där det står ett bord med tillhörande bänkar och väntar. Det är forskningsstationen.  

Ovanför våra huvuden breder berget ut sig. Bland klipphyllorna trängs sillgrisslorna på rad. Föräldrarna flyger in och ut från sina bon. De kontrollerar vad det är som sker på stranden och vad för nya varelser som belägrat sig där. 

Inte ett moln syns till, men snart kommer himlen öppna sig. Inte av regn – utan av ett skyfall av dunbollar. 

– När det sätter igång regnar det som… vad är det dem säger i bibeln? Jag kommer inte på vad dem säger… men det kommer i alla fall falla hundratals grisslor här snart, säger Jonas och pekar mot stenstranden. 

Små metallringar med serienummer läggs fram på bordet, bredvid anteckningsblock och vad som ser ut att vara pincetter. Jonas händer arbetar metodiskt, vant. Han vänder upp blicken mot klipphyllorna. 

– Ungarna lämnar boet när de är runt 20 dagar gamla. Föräldrarna orkar inte mata dem mer då, och det börjar även bli dags för dem att lära sig dyka och hitta fisk på egen hand.  

Han pekar ut mot de grisslor som guppar ute i havet. 

– Under två veckor varje sommar hoppar fåglarna i skydd av mörkret. Direkt ner här från klippan. Papporna väntar på ungarna ute i vattnet medan mamman propsar på ungen att hoppa. När ungen har hoppat möter de sin pappa i havet, för att sen simma iväg och tillbringa två till tre månader på vattnet, för att lära sig dyka och jaga efter fisk på egen hand. De kommer inte tillbaka hit förrän nästa år igen. 

Att hoppa ut från sitt bo låter som något naturligt för en fågel – det är skolboksexemplet för hur en fågel lär sig flyga. Problemet är att sillgrissleungarna inte kan flyga när de lämnar sitt bo. Deras hopp slutar därför med en kraschlandning på stenarna. I några sekunder ligger de medvetslösa på stranden. Men efter några sekunder börjar de röra på sig, skakar av sig fallet och springer ut mot havet. 

– Runt 99 procent av alla fågelungar överlever hoppet från hyllan. De har mycket fett på magen, och ett mjukt skelett som liknar brosket i våra öron, vilket gör att landningen blir rätt mjuk. När de har landat på marken försöker vi fånga dem och ringmärka dem.  

Sillgrisslorna kallas ibland Sveriges pingviner. Men till skillnad från pingviner, så kan de här fåglarna faktiskt flyga – om än lite klumpigt. Däremot har denna flygförmånga inte utvecklats vid hoppet, vilket kan verka som en evolutionär defekt. Men det är tydligen vanligt bland fåglar. Även tordmular och fiskmåsar låter sina ungar lämna boet innan de är flygfärdiga. 

– Det finns faktiskt sillgrisslor på andra ställen i världen som hoppar från flera 100 meters höjd. Sillgrisslorna behöver inte kunna flyga när de hoppar. Först ska de lära sig dyka, säger Jonas. 

Ljudet på stranden är öronbedövande. Att använda ordet kakafoni känns lockande, men vid närmare eftertanke känns snarare symfoni som rätt ordval. På Stora Karlsö lever fåglarna i symbios med varandra. 

– Det är flera fåglar som trivs bra på Stora Karlsö. Vi har ju en av Europas tätaste populationer av hussvalor, men även tordmulen frodas här och den annars hotade ejdern verkar trivas, säger Jonas. 

Över 250 olika fågelarter har observerats på ön. Att befinna sig på Stora Karlsö får en att glömma att runt två hundra arter om dagen utrotas. Det känns svårt att greppa att mängden fåglar i världen minskat med 68 procent mellan 1970 och 2016 när himlen är täckt av skrikande fåglar.  

För 15 år sen satt Jonas ofta själv här och märkte sillgrisslor. Till sin hjälp behövde han då turister som fångade ungarna.  

– Men nu behöver vi inte den hjälpen längre. Över 80 000 ungar har märkts sen 1913. Nu räcker det med att vi bara är några forskare på plats som ringmärker. Det stör inte heller sillgrisslorna på samma sätt. 

Jonas stoppar ner en unge, med huvudet före, i en avskuren 1,5 liters petflaska täckt med silvertejp. Det visar sig vara en hemmagjord våg. Han tittar på bagagevågens mätare, som är fäst i flaskans ena sida och utropar: 

– 300 gram. That was a big one! 

Sen vänder han flaskan upp och ner, skakar om den som han skulle vilja få ut den sista ketchupen som fastnat i botten. Till slut trillar en omtöcknad grissla ut på stenstranden. Den skakar lite på huvudet medan den, förvånansvärt lugnt, börjar vandra mot vattnet igen. 

– Det kan se brutalt ut, men de trivs faktiskt med att vara i den här flaskan. Det är mörkt och trångt. Det lugnar dem.  

Sen människan slutade jaga grisslan i slutet av 1800-talet så har fåglarna på ön inte någon naturlig fiende. De enda däggdjuren som finns är harar, fladdermöss och några betande får. Sen miljögifterna i naturen minskade har sillgrisslorna frodats.  

– Populationen har faktiskt tredubblats på bara 20 år. Det är rätt häpnadsväckande, säger Jonas. 

Men förra året hände något som gjorde att sillgrisslorna hade sitt sämsta år någonsin. När pandemin slog till och turisterna försvann så ökade populationen av en annan fågelart på ön: havsörnar. 

– Det har alltid funnits några örnar på ön, men de har aldrig rört sig vid sillgrisslorna.  Men när turisterna försvann under 2020, så ökade havsörnarnas närvaro med 700 procent. I slutet av sommaren observerade vi 33 stycken örnar på Stora Karlsö. 

I maj rapporterade vi på Deep Sea Reporter om fenomenet. Forskarna konstaterade att år 2020 minskade mängden nyfödda sillgrisslor med 26 procent. 

– 2020 var rent ut sagt ett helvete för grisslorna, men ett paradis för örnarna. I princip samma dag som turistbåten började gå ut hit igen, så försvann örnarna och idag är det bara runt tre örnar här ute, och de håller till på andra sidan ön där varken turister eller sillgrisslor befinner sig.  

Som biolog tänkte Jonas att verkligheten skulle bli mer nyanserad, att örnarna kanske skulle vänja sig vid turisterna. 

– Förra året blev bara en avstickare i statistiken. Nu mår sillgrisslorna precis lika bra som de gjorde 2019, säger Jonas. 

Det börjar närma sig midnatt, men värmen är alltjämt påtaglig. Enligt SMHI så var årets junimånad den varmaste som någonsin uppmätts på flera håll i Sverige. Och det allt varmare klimatet är något som kan bli en utmaning för sillgrisslorna framöver. Jonas har själv noterat hur sillgrisslorna påverkas: 

– Vissa dagar blir det över 40 grader på klipphyllan. Det är alldeles för varmt för en arktisk fågel som sillgrisslan. Då ser man hur ungen och föräldern sitter och flämtar. Föräldrarna slår ut vingarna och vänder det vita bröstet mot solen, men det kan ibland bli så varmt att de ändå måste dyka ner i havet för att kyla ner sig. 

När ungen lämnas kvar på hyllan får den ingen skugga. Den blir även exponerad för hungriga trutar. Men enligt Jonas är inte det stora problemet om medeltemperaturen framöver bli två till tre grader varmare.  

– Det är när det blir såna supervärmeböljor som det blir farligt. Såna supervarma dagar ökar med klimatförändringen. En enda sån dag på en hel säsong räcker för att ta död på en unge. Förra året hade vi en unge som dog efter att ha varit ensam på hyllan i åtta minuter. Hittills har inte värmen dödat särskilt många ungar, men blir det varmare kan det bli ett reellt hot mot sillgrisslorna.  

När klockan närmar sig 01.00 har det blivit mörkt på stranden. Forskarna har hunnit ringmärka över 160 sillgrissleungar. Hoppandet har avtagit och att arbeta med pannlampor är något som forskarna försöker undvika. 

– Målet är ju att försöka störa sillgrisslorna så lite som möjligt och ljuset kan förvirra dem.  

Vi kämpar oss tillbaka samma väg som vi kom. Jag märker hur min nacke har blivit stel av att spana upp mot berget i flera timmar i sträck. En position som min iPhone-nacke annars inte är så van vid. 

Eftersom båten till Stora Karlsö bara går två gånger om dagen, så sover vi över i av de få turiststugor som finns på ön. När jag till slut lägger huvudet på kudden reflekterar jag över vilket arbete som forskarna faktiskt lägger ner för att följa de här fåglarna. Att de utöver sitt dagsarbete befinner sig på den där stenstranden i flera timmar varje kväll, under två veckors tid, är beundransvärt.  

Utanför fönstret hörs fortfarande fåglarnas sång, men nu mer på avstånd. Vi har låtit fönstret stå på vid gavel, trots risk för ovälkomna nattgäster som harkrankar och syrsor. Men det är för varmt för att ha det stängt. 

Enligt Jonas kan detta bli ett rekordår för sillgrisslorna på ön efter att förra årets hot, havsörnen, har gjort sin reträtt. Nu verkar allt vara precis som det var innan pandemin – även hotet med den globala uppvärmningen.  

De ungar som forskarna märkte ikväll kan, om allt går bra, leva fram till ungefär 2061. Undra hur Stora Karlsös fågelsång kommer låta då?