Östersjön - unikt och känsligt hav

Östersjön är ett unikt och känsligt hav där organismer lever på gränsen för vad de klarar av på grund av den låga salthalten. Det har även kallats världens mest förorenade innanhav på grund av övergödning och den kemikaliecocktail människan orsakat.

Östersjön består av Bottniska viken, finska viken, Rigabukten och egentliga Östersjön. Havet har en spännande historia av att ha varit både ett hav och en sjö till att idag vara lite av båda med sitt bräckta vatten. Innan den förra istiden var Östersjön betydligt saltare än idag, vilket förklarar att både marina och sötvattensarter samsas om livet i Östersjön. Den dåvarande höga havsnivån förenade Östersjön med Nordsjöns och Vita havets salta vatten. Under istiden var hela Östersjön täckt av flera kilometer tjock inlandsis. Det var först för runt 10 000 år sedan som all is drog sig tillbaka, vilket gör Östersjön till ett ungt hav.

Övergången till dagens bräckta vatten beror på de stora förändringar som Östersjön genomgått sedan förra istiden så som landhöjning, sjunkande vattenyta och att förbindelsen till Nordsjön har minskat. Östersjön är dessutom ett ovanligt grunt hav med ett medeldjup på 54 meter jämfört med Medelhavets 1500 meter. Östersjön är precis som Medelhavet ett innanhav eftersom det endast förbinds med större hav genom de smala danska sunden. Detta gör att det tar ungefär 30 år för Östersjöns vatten att bytas ut och gamla synder ofta blir kvar i området.

Östersjön präglas idag av stora skillnader i salthalt. Från runt 25 promille i Kattegatt, åtta i södra Östersjön ner till två promille i norra Bottniska viken. Det enda saltvatteninflöde som sker är via de smala sunden Öresund och Bälten. Den låga salthalten i norr beror på alla floder och älvar som rinner ut där. Detta styr vilka arter som kan leva i de olika områdena. Eftersom den salthalten är låg för östersjöns marina arter och hög för de som härstammar från sötvatten, är det endast ett anspråkslöst antal arter kvar att handskas med utmaningarna. Vissa arter, som blåmusslor, har anpassat sig till den låga salthalten vilket gör att de inte bli mer än tre centimeter stora. På västkusten kan en blåmussla bli upp till 10 centimeter eftersom den inte behöver lägga energi på att hantera den låga salthalten.

Eftersom det finns så få arter i Östersjön är näringskedjan också enklare. Det har tagit tusentals år för få arter som lever i Östersjön att anpassa sig till den låga salthalten. Detta gör Östersjön till en särskilt känslig miljö eftersom om en art försvinner, är det inte säkert att det finns en annan art som kan ta över dess roll. Detta kan få stora konsekvenser för ekosystemet i stort eftersom de olika nivåerna i näringskedjan påverkar varandra. Förlust av så kallade nyckelarter så som blåstång och toppredatorer som säl och gädda kan få särskilt stora konsekvenser.

Utöver Östersjöns naturliga utmaningar har människan länge förorenat och utnyttjat havet bortom dess kapacitet. Över 90 procent av Östersjöns havsområde är i dåligt skick, visar den senaste kartläggningen som Östersjösamarbetet HELCOM gjort. Och en stor del av människans påverkan börjar på land.

I början på 1900-talet var Östersjön ett näringsfattigt havsområde. Men i och med att befolkningen runt Östersjön växte ökade även belastningen från intensivt skogsbruk i norr och jordbruk i söder. Idag påverkas havet av en yta (avrinningsområde) som är ungefär fyra gånger så stor som Östersjöns. I detta område bor runt 90 miljoner människor från nio länder som påverkar havet genom näringsämnen, miljögifter och andra föroreningar från land rinner ut i havet.  Sverige har den enskilt längsta kustlinjen av alla länder. Överskottet av näringsämnen så som kväve och fosfor leder till övergödning som radikalt format om ekosystemet.

Övergödningen leder i första hand till att växtplankton frodas. Växtplanktonen, som oftast brukar kallas blågröna alger, är egentligen cyanobakterier, blommar under sommaren eftersom de trivs i varma och vindstilla förhållanden. De är dessutom kända för att producera gift som kan vara farligt för djur och barn. Algblomning är i grund och botten en naturlig process men när den förstärks av övergödning blir algerna fler vilket gör att mer syre används av de bakterier som bryter ner dem när de når botten. Detta kan orsaka syrebrist och bottendöd.

Idag är 97 procent av Östersjön påverkat av övergödning och hela 21 procent av botten syrefri vilket gör att endast bakterier och svampar kan överleva i dessa områden. Det motsvarar en yta mer än dubbelt så stor som Småland. Den syrebrist som till stor del präglar Östersjön beror delvis på att det är ett bräckt hav där syrerikt och sötare ytvatten inte blandas med det saltare och tyngre bottenvattnet. Östersjön är därför redan känsligt för syrebrist och i kombination med yttre påfrestningar som övergödning kan det få förödande konsekvenser.

Bristen på syre är ett problem för många organismer så som torsken som behöver syrerikt vatten för att reproducera sig. Vid syrebrist frigörs också fosfor från sedimenten vilket förvärrar övergödningen, så kallad internbelastning, och skapar en ond cirkel av näringsläckage.

För att motverka de negativa konsekvenserna på Östersjön är den biologiska mångfalden avgörande. Den fungerar som en livförsäkring eftersom det gör havet mer motståndskraftigt mot yttre påverkan. Östersjön beräknas ha runt 100 fiskarter, 450 arter av makroalger, 1000 bottenlevande djur, 3000 planktonarter och tusentals okända bakterier och virus. Denna unika artrikedom hotas av både övergödning och klimatförändringar eftersom det förändrar havets miljö. Detta försämrar levnadsvillkoren för vissa arter så som blåstång medan andra arter så som snabbväxande trådalger tar över deras livsrum.

Tumlare är en av de arter som idag klassas som starkt hotad i Östersjön. Precis som torsk och sill hotas tumlaren av fiske då den fångas upp som bifångst. Tumlaren, som använder sig av ljud för att kommunicera, störs även av den mycket intensiva trafik som för mig sig undervattensbuller. Detta har gjort att man skyddat vissa av tumlarens viktiga reproduktionsområden.

Idag är runt 16,5 procent av Östersjön skyddat men om Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt FN:s havsrättskonvention bör de skyddade områdena nästan fördubblas till 2030. Genom att minska belastningen på havet, minska det storskaliga fisket på bland annat sill och torsk, och inrätta nya marina skyddsområden kan man stötta både enskilda arter och den övergripande biologiska mångfalden i Östersjön.

Trots att Östersjön står inför stora utmaningar har de insatser som tidigare gjorts gett resultat. Bland annat har miljögifter så som PCB och bly minskat efter att de förbjudits. Det har gjort att djur som havsörn och säl återhämtat sig från effekten av gifterna. De senaste decennierna har även tillförseln av näring till Östersjön minskat kraftigt. Men på grund av de stora mängder näring som lagrats i vattnet tar det lång tid innan effekterna syns.