Krönika: Har floden ett liv? Har naturen och havet rättigheter?

Vår planet är, så vitt vi vet, unik. Bland andra himlakroppar, svävar en vacker ”blå boll” där vi, du och jag och allt levande på jorden få hänga med en stund.  
I dagarna kommer vi få se nya vackra bilder hemskickade från månfarkosten Artemis II.

Artemis som bland annat anses vara vildmarkens beskyddare inom den grekiska mytologin.

^{Krönika: Marika Griehsel}

Tillsammans med havet, berg floder, älvar, skog, slätter, savanner, moln, regn, snö, ja allt som planeten består av och utgör, lever vi här.

I den kontexten är det extra intressant för mig att titta närmare på den växande globala rörelsen och de individer som vill ge naturen samma rättigheter som människa och djur.  
De vill skapa nya spelregler och ett avgörande skifte där jordens ekosystem blir subjekt med juridiska rättigheter att existera.  

En flod ska ha rätten att inte förorenas. Ett berg ska ha rätten att inte sprängas sönder.

Skogar ska skyddas från plundring och havet som reglerar stora delar av klimatet och täcker nästa 75 procent av jordens yta, ska ha rätten till liv.

Det är en hissnade idé och det handlar om ansvar inför framtiden. Man tar retorik och praktik bort från det mänskocentrerade förhållandet till jordens resurser och ifrågasätter i grunden den traditionella synen att naturen är något människan äger eller förvaltar.

Helgen innan påsk, ägde flera demonstrationer rum runt om i Sverige. Med stort engagemang, plakat och sång samlades folk i Östersund, Vilhelmina, Skövde och Umeå för att protester mot planerna på att bryta alunskiffer och utvinna uran. Risken är förgiftade vattendrag, sjöar och hav.

Demonstranterna menar att dagens svenska miljölagar inte räcker till för att skydda Storsjön, Indalsälven och Vättern och vill att naturen-vattnen ska få juridiska rättigheter. Storsjöns rättigheter, Indalsälvens rättigheter, Vätterns rättigheter. 

Den typen av lagar finns redan på plats på några få ställen.

I Ecuador är naturens rätt inskriven i grundlagen sedan 2008 och vilken medborgare som helst kan föra naturens talan.

I Nya Zeeland har ursprungsbefolkningens kamp för naturens rättigheter lett till att floden Whanganui har fått juridisk status som en egen person. Det innebär att lagen inte längre skiljer mellan floden och människorna som lever i relation till den. Floden ses som ett levande väsen – och om den skadas, drabbas också människorna, eftersom de betraktas som en och samma helhet.

Med en liknade idé som grund har ordföranden i en 140 år gammal stiftelse i Skottland med fokus på forskning runt havsmiljö, valt in Havet i sin styrelse.  

Professor Nick Owens, skriver i en kommentar att det är på sätt vis underlig att inte skett tidigare.

Självklart uppstår det många frågor. Hur vet människan vad havet vill, är det en form av green washing eller rent av en gimmick?

Vem, vilka ska företräda naturen och vilka straff utfärdas om naturen misshandlas?

Bland representanter för forskning och lagstiftning diskuteras sedan en tid tillbaka att ekocid som syftar på storskalig miljöförstöring, ska bli ett internationellt brott inom ramen för Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag.

Listan på invändningar på varför naturen inte kan få legal status kan göras lång. Nationella säkerhetsintressen för att säkra tillgång till sällsynta mineraler och metaller, mat säkerhet och bolags- och privatpersoners egenintressen. 

Titta gärna på Deep Sea Reporters samtal med en av vår tids främsta naturskildrare, brittiske Robert Macfarlen, vars internationella bästsäljare ”Har floden ett liv?”  som just publicerats på svenska.

Om det är ökad kunskap och inspiration som behövs för att förstå människans totala beroende av fungerade ekosystemen, så återfinns det i Macfarlens författarskap.

– Jag känner att det brådskar. Vi kan alla vara goda förfäder. Att känna förtvivlan är en lyx, att känna hopp är vår skyldighet, säger Robert Macfarlane, och avslutar med att ställa en fråga till oss alla.

– Vilken är din flod, vilket är ditt vatten?

Det ska jag fundera på under påskhelgen samtidigt som jag följer Artemis bana runt den blå planeten vi kallar hem.