Hur mår Stora barriärrevet?

Det pratas av och till i landet om Stora barriärrevets hälsa och det bråkas även emellanåt om hur illa ställt det är med Australiens största rev.

Sista orosmolnet dök upp när Unesco rekommenderade att Stora barriärrevet skulle föras upp på deras lista över hotade världsarv i juni i år, för revet mår inte bra. Klimatförändringar äventyrar dess framtid.

Stora barriärrevet, som ligger utanför Australiens nordöstra kust i delstaten Queensland, är världens längsta och största korallrev. Hela 3 000 olika rev sprider ut sig på ett område som är 344 400 km2 stort. För att förstå vidden av det så är revet aningen större till ytan än vårt grannland Finland. 

Det enorma revet är hem till över 1 600 fiskarter, varav Nemo och Doris är två av dessa. På havsbotten har runt 600 arter av mjuka och hårda koraller byggt sina hem i över 10 000 år. Det är ett havsrike utan dess like. 

Men revet är hotat. Likväl som att träd är skogens bärande pelare, är korallerna revets stomme. Utan träd ingen skog. Utan koraller inget rev. Så hur kommer barriärrevet att klara av klimatets förändringar med varmare temperaturer? 

För att ta reda på detta åker vi till kuststaden Townsville i Queensland.

Det är slutet av november. För Australiens del innebär det att landet gör sig redo för den annalkande sommaren. Och det är nu som Stora barriärrevet skapar sin magi under vattenytan.

Solen har gått ner. 

Det är fullmåne. 

Korallerna väntar. 

Och som på en given signal sker ett av naturens alla under.

– Det går att jämföra med en snöstorm, fast den går ju åt motsatt håll och här händer det under vattenytan, och allt är rosa och vackert, säger marinbiologen Emma Kennedy, som arbetar med att långsiktigt övervaka barriärrevet på det statliga marina forskningsinstitutet AIMS, Australian Institute of Marine Science, i Townsville.

Snöstormen i havet är koraller som leker. Att koraller överhuvudtaget leker upptäcktes först under 1980-talet och då började marinbiologer att studera detta fenomen ute till havs. Men det var svårt att veta när de olika korallsamhällena skulle leka, så forskarna började plocka med sig koraller till AIMS “Sea simulator”, vilket är över tio laboratorium med mängder av akvarier. 

När korallerna leker är det hektiska dagar för marinbiologerna. De är alla upprymda för det är ju nya liv som föds. De står hukande över sina akvarier med röda lampor i händerna för att se när just deras korall kommer att släppa ut sina små rosa bollar.

– De flesta, men inte alla, koraller är hermafroditer. Så de skapar både ägg och spermier i en liten kapsel och på en viss given tidpunkt släpper korallerna iväg sina bollar till vattnets yta, säger den dansk-australiska marinbiologen Line Bay via videolänken från Townsville.

Marinbiologerna fångar därefter in kapslarna och konstbefruktar dessa och på så sätt får de sakta fram mer värmeresistenta koraller för framtiden. Forskarna lär sig hela tiden nytt om korallerna och enligt Line Bay finns det lika många undantag som det finns regler när det kommer till korallernas fortplantningssystem.

– Vissa koraller släpper bara ut ägg, andra spermier. Man kan heller inte säga att alla leker samma dag, för beroende på hur nära eller långt ut från land de bor i reven, så skiljer sig deras lektid åt, förklarar Line Bay.

Ute till havs sker befruktningen mellan ägg och spermier på det böljande blå. Några dagar senare blir sörjan, för det blir till en illaluktande sörja som ligger på ytan, till larver. Dessa larver sjunker ner till havets botten och letar upp en lämplig korall att fästa sig fast i och en ny korall börjar att växa fram. Beroende på vilken art av korall det är växer de från några millimeter till runt tio centimeter per år.

Förutom för havets alla djur, är barriärrevet också viktigt för lokalbefolkningen, urfolken, turister och hela landet i stort. Det är en stor inkomstkälla som årligen bidrar med 6,4 miljarder dollar till Australiens ekonomi. Runt 64 000 personer får sin sysselsättning genom revet, så när Unesco rekommenderade att revet skulle föras upp på listan för världsarv i farozonen i juni i år skapade det oro inom regeringen. Miljöministern Sussan Ley sade till morgontidningen Sydney Morning Herald att regeringen skulle “motsätta sig rekommendationen starkt”.

Vad som föranledde Unescos rekommendation var data som den Internationella naturvårdsunionen (IUCN) hade samlat in från olika myndigheter i Australien. Under de senaste fem åren har tre stora blekningar skett av revet. Enligt forskare blekte det varma vattnet från 30 till 70 procent av barriärrevets koraller, beroende på var i revet de lever.

Regeringen motsatte sig genom att via Miljödepartementet bjuda in ambassadörer och andra utländska representanter till barriärrevet. Detta för att diplomaterna själva skulle kunna skaffa sig en uppfattning, för att därefter skriva rekommendationer till sina hemländer inför omröstningen vid Världsarvskommitténs möte i juli. Kommittén utgörs varje år av 21 länder. I år satt bland annat Australien, Kina, Norge och Thailand i kommittén. 

Den lokala riksdagsledamoten Warren Entsch mötte 14 diplomater i Cairns. Diplomaterna stod för sin flygresa medan regeringen stod för en dagstur på revet, middag och en övernattning på hotell.

– Jag kan tala om för dig att flera av dem var fientligt inställda när de kom. De var inställda på att vara rätt så negativa om revet.

Diplomaterna fick se både hälsosamma rev och de som har skadats av klimatets uppvärmning.

– När dagen var slut lät det annorlunda. De såg trots allt hur vackert det är och även om de såg skadorna också, insåg de att vi sköter reven väl.

Warren Entsch säger att Australien har ett internationellt erkänt skötselprogram av sina rev. De har AIMS, Great Barrier Reef Marine Park Authority och CSIRO, som är statens övergripande vetenskapliga forskningsinstitut. 

– De är bäst. Men vad ambassadörerna sa är att ja, Australien har en roll att spela, att ta hand om revet. Men när det kommer till klimatförändringar, då har vartenda land i hela världen ett arbete att göra med att mildra och bekämpa klimatförändringarna. 

– Vad de tog med sig tillbaka till sina länder är att vi alla måste göra bättre i från oss.

Kommittén röstade i juli och den beslöt att ge Australien mer tid och följde inte Unescos rekommendationer. Barriärrevet har därför inte förlorat sin status som att vara ett område med enastående universellt värde.

Den australiska federala regeringen med premiärministern Scott Morrison har länge inte velat erkänna allvaret med klimatförändringar. Men under FN:s klimatmöte COP26 i november i Glasgow skrev Australien under på att landet ska nå nollutsläpp till 2050. Vägen dit är ännu inte utstakad. 

Warren Entsch, vars valdistrikt löper längs med barriärrevet, tycker att det är bra att hans regering nu har tagit klimatförändringarna på allvar.

– Jag skulle vilja se att vi når noll före 2050, och det tror jag att vi klarar, säger han.

Warren Entsch har varit riksdagsledamot i hela 25 år. Dessförinnan var han krokodilfarmare.

– Det är nog inte många länder som har en gammal krokodilfarmare i sin riksdag, lägger han till med ett bullrande skratt från telefonlinjen.

Även om Warren Entsch är lättsam på tråden är han och de boende i hans valdistrikt Leichardt som sträcker sig från Cairns upp till den nordligaste udden, Cape York, oroliga över klimatförändringarna.

– Självklart är vi oroliga, säger han.

Förutom klimatförändringar ligger även andra hot och lurar, som den invasiva sjöstjärnan, törnekronan, orkaner vars vågor slår sönder revet och föroreningar från jordbruk och gruvor som rinner via floder ut i havet.

Marinbiologen Emma Kennedy som forskar på just havets botten och koraller menar att både törnekronan och föroreningarna känns lättare på något konstigt sätt för där går det att hitta lösningar.

– Men cykloner, värmeböljor och blekningar där måste vi lita på att våra regeringar verkligen förbinder sig till att göra oss oberoende av fossila bränslen, konstaterar hon.

Jag frågar Emma Kennedy om hon skulle säga att det stämmer, vad som skrivs på Climate Foundations hemsida om att forskare förutspår att Stora barriärrevet kommer att bli en geologisk relief om knappa 30 år. Det låter alldeles för skrämmande för att vara sant.

– Jo, det stämmer, svarar hon. Forskare är överens om att får vi inte ner uppvärmningen till max 1,5 grader så kommer världens alla rev att försvinna. 

– Och vad som skrämmer mig, fortsätter Emma, är vad som kommer att ske därefter. Kommer alla våra skogar att brinna upp?

Emma Kennedy förklarar och drar paralleller mellan blekningen av revet med skogsbränderna som härjade längs med hela Australiens östkust för ett par år sedan.

– Naturen kan ju återhämta sig bra, men då krävs det ju att skogen inte brinner igen, för då blir det ju bara svarta stumpar kvar. Det är detsamma med barriärrevet, om korallerna inte får tid att återhämta sig, då kan de inte komma tillbaka.

En blekning av ett rev är inte detsamma som att korallerna dör på en gång. Vad som sker är att algerna som lever inne i korallerna försvinner, de dör, och då blir korallerna vita.

– Man ser deras skelett, det är vitt.

Korallerna kan fortfarande fånga upp lite mat som seglar förbi men deras huvudkost är algerna inne i korallerna.

– Så om algerna inte återhämtar sig då dör korallerna av svält.

Hon berättar att korallerna klarar sig efter en het dag, då kan de få tillbaka sina alger och färg om temperaturen sjunker i vattnet därefter, men inte om värmeböljan pågår i dagar, veckor.

Ett tag trodde Emma Kennedy att hon som marinbiolog skulle kunna rädda revet. Men när hon insåg att det inte gick blev det en dyster tid. Hon säger att det känns som om världen inte lyssnar på forskarna.

– När vi hade den stora massblekningen av revet mellan 2016 och 2017 då trodde vi marinbiologer att nu skulle något hända, nu skulle våra politiker och världen inse allvaret, men nej, ingenting hände. 

– Det var väldigt jobbigt mentalt.

Hon säger att det är en svår balansgång att leverera fakta om revet och samtidigt inte få folk att tänka att det inte spelar någon roll vad vi gör, att det redan är för sent.

– Men det är det inte. Parisavtalet har fått mig att känna att det finns hopp, säger hon.

Emma Kennedy tillhör, enligt egen utsago, de marinbiologer som är mer dystra. Hon följer revet år efter år och ser hur klimatförändringarna påverkar korallerna och revet.

– Vi skiljer oss åt från marinbiologerna som forskar på fortplantning. De ser ju återfödelse.

Livet i havet, återfödelse, koraller som leker, Emma som länge funderat på att inte bli mamma, för hon vill inte skapa ett nytt liv eftersom världen sett så mörk ut. Tänker hon så fortfarande? 

– Nej, jag börjar närma mig 40 år och efter Parisavtalet så började jag återfå hoppet. Och jo, jag kan nu tänka mig att bli mamma, säger hon via videolänken från ett somrigt Townsville och skrattar upplyftande.