Galapagos – ett oväntat möte
Efter en omvälvande första vecka på Galapagos (länk till första artikeln) är vi nu på väg västerut. Vi ska undersöka vattnen runt ön Fernandina, i den västra delen av Galapagos arkipelag. Här är vattnet betydligt kallare och faunan en annan. Den kalla, näringsrika havsströmmen kommer ända från sydpolen. Det skapar en helt unik undervattensmiljö: Koraller, hajar men också pingviner och kelp.
Kelpen är en av expeditionens huvudfokus. Salome Buglass är havsforskare på Charles Darwin foundation här på Galapagos. 2019 hittade hon, med hjälp av en undervattensrobot, kelp på mellan 40-80 meters djup. Det var en viktig upptäckt som fick mycket uppmärksamhet. Men hon har inte lyckats hitta den igen. Kelp vid ekvatorn är unikt i sig och det är en viktig barnkammare för havets invånare. Nu vill hon se om det var en engångsföreteelse eller om det faktiskt finns kelp här längs den västra delen av Galapagos.
På den här expeditionen är det inte tillåtet att göra djupa dyk. Vi ska helst inte gå djupare än 30 meter men Salome misstänker att vi behöver komma ner en bit mot 40 meter för att hitta det kallare vattnet där kelpen trivs. Vi bestämmer att jag och Salome ska göra ett försök längs den västra väderutsatta delen av Fernandina. Ingen har dykt här tidigare, så det känns spännande.
Vi gör oss redo att gå ner i djupet. Här går stora vågor och vattnet är relativt kallt för att vara vid ekvatorn. Runt omkring oss finns massor av havsleguaner, unika för just Galapagos. Vattnet är klart och på väg ner i djupet påminner det om Norges kust.
Vi följer 30-meters kurvan söderut, Salome simmar fort. Jag märker att hon är exalterad. Vi simmar lite djupare och helt plötsligt sticker hon iväg. Jag följer efter och har filmkameran på. Hon stannar vid en liten ”buske”, tar ur sin regulator ur munnen och pussar på den. Den måste vara kelp tänker jag. Den kelp jag är van att se är betydligt större och finns ofta på grundare djup. Här är det några få små ”buskar” med kelp som vi ser. Men vi har hittat den, den mytomspunna Galapagoskelpen.
Det blir stor uppståndelse när vi kommer tillbaka till forskningsfartyget. Alla vill titta på den kelp Salome tog med sig. Och nu ska den undersökas. Sylvia Earl är expert på just alger. Salome får hjälp att undersöka, pressa och bevara proverna.
Men det är inte bara kelp som undersöks här på fartyget. Det är en intensiv aktivitet med olika forskningsuppdrag som pågår parallellt. Min kollega Simon Stanford följer med Susanne som märker den endemiska pingvinen som finns här i västra Galapagos. Samtidigt följer han Jen som samlar in vattenprover och letar efter plastpartiklar i vattnet. Expeditionens ledare Alex söker efter den endemiska och utrotningshotade ”slipper lobster”.
Jag och Göran Ehlmé dyker, och filmar, så mycket vi orkar. Det blir tre dyk om dagen, ibland även nattdyk. Undervattensvärlden här på den västra ”vilda” sidan av Galapagos är helt enastående. Jag har aldrig sett något liknande.
Vi filmar den för Galapagos unika skarven (som inte kan flyga), pingviner och de fantastiska dykande ödlorna, havsleguanerna.
Höjdpunkten ska komma sista dagen, under sista dyket. Men det vet jag ingenting om när jag simmar in i ett mangroveträsk. Ingen av oss vet vad som väntar. Vilka arter finns i vattnen här? Är det bara salt havsvatten eller kommer vi stöta på även sötvatten? Thui De Roy, som är med ombord på forskningsfartyget, är uppvuxen på Galapagos. Hon kom hit som 2-åring med sina Belgiska föräldrar 1955. Hon är nog den person som utforskat de vilda öarna här på Galapagos allra mest. Men inte ens hon har simmat in i det mangroveträsk vi nu är på väg till.
Båten var tvungen att släppa oss en bit utanför revet. Jag har simmat med min stora kamera, skyddat den mot vassa klippor och koraller i de stora vågorna. Men nu är jag inne i lugnare vatten.
Sikten är begränsad och vattnet är fortfarande salt. Det har varit väldigt jobbigt att ta sig hit. Vi simmar längre in, in i små kanaler. Det är ganska tomt på liv. Det enda jag ser är sköldpaddor och vita/gula fiskar som gömmer sig i skuggan under mangroverötterna.
Det är vackert men lite spöklikt här inne.
Whosch! Var kom den ifrån?
Sjölejon, överallt. Nyfikna, snabba, torpedliknande dyker dom upp. Sen försvinner dom igen.
Sista dyket, sista dagen
På väg ut möter jag Sylvia Earle, 87 år gammal (ung). Hon är helt otrolig. Inte bara för sin fysiska förmåga utan främst för sin nyfikenhet. Hon vill fortfarande vara med, se och upptäcka. Väldigt inspirerande!
Punta Vincente Roca. På nordvästliga spetsen av ön Isabela ligger denna mäktiga plats. 4000 meter djupt i havet strax utanför. Hela Stilla havet utan skyddande öar. Här dyker vi efter en lodrät vägg. ”Rain of fish” tänker jag medan jag filmar. Hela väggen täcks av fisk. Sardiner i tiotusental, blandade med de röda kardinalfiskarna. Jag stannar upp, kryper in i en skreva och kilar fast mig. Filmar ut i det blå. Kameralinsen täcks av fisk som ”regnar” ner för berget.
Whosch!
Tiotusentals fiskar flyttar sig samtidigt. Och där kommer en ”torped”. Ett sjölejon dyker rakt ned genom stimmet. Wow!
Jag fortsätter simma längs väggen. Göran är framför mig. Vi är på väg till hörnet. På hörnet är det otroligt strömt men också extremt mycket liv. Dyket innan fastnade jag i den starka strömmen, som tryckte mig utåt. Jag kunde inte ta mig tillbaka. Nu håller jag mig närmare väggen. När jag väl kommer fram är Göran redan på plats och jag vill inte störa.
Jag simmar tillbaka. Tillbaka till den fantastiska väggen med ”rain of fish”. Det här är tredje (och sista) dyket. Jag vet att jag har Göran bakom mig och Sylvia Earl framför mig. Stannar till för att filma fiskstimmen igen. Jag har lärt mig att trycka på ”rec” när jag ser en rörelse i fiskstimmet. Nu rör sig stimmet utåt, jag trycker rec. Det är ”bara” en sköldpadda, men jag fortsätter filma ändå. Det enorma stimmet rör sig utåt, nedåt. Och så plötsligt trycks alla fiskar inåt, mot väggen.
Whosch!
En gigantisk späckhuggare kommer upp från djupet, bara 2 meter ifrån mig. Shit, hinner jag tänka. Men kameran rullar. Och jag fortsätter filma. Kameralinsen täcks åter med fisk – för att tryckas undan igen! Den här gången kommer ett sjölejon från ytan. Ned genom fiskstimmet och efter späckhuggaren…
Jag stannar i ”min” skreva. Pustar ut. Herregud. Jag tar några djupa andetag för att lugna ner mig. Fick jag det? Hade jag kameran på? Vilken grej! Späckhuggare här på Galapagos?
Simmar vidare efter väggen, mot båten. Göran borde ha sett den? Sylvia?
Kommer upp till ytan.
”Såg du den?” Frågan kommer från båtföraren. De hade sett späckhuggaren från ytan.
”Ja, jag såg den. Fick den på film!”
Vilken sista dag, vilket sista dyk. För mig summerar det den här expeditionen. Jag(vi) har fått följa spännande/viktig marin forskning. Jag har lärt mig massor men samtidigt hunnit med att filma den unika undervattensmiljön här på Galapagos.
Så här kan det alltså ha sett ut, inte bara här utan på betydligt fler platser runt om i världshaven. Fisk i stora antal, färger och former. Marina däggdjur som jagar och frodas.
När vi människor håller oss borta har naturen (havet) visat en otrolig förmåga att återskapa. Återskapa det vi människor är så bra på att förstöra. Här på Galapagos får man chansen att se det med egna ögon. Det är så här livet under ytan borde se ut. En obeskrivligt positiv bild för en dykare som under 30 år bara blivit mer och mer deprimerad…