Freya – Vila i Frid!

Många norska barn grät sig troligen till sömns söndagen den 14 augusti 2022. Tidigt på morgonen samma dag blev nämligen den folkkära  valrossen Freya dödad på uppdrag av Norges myndigheter.  

Efter många års erfarenhet som valrossforskare  i Grönländska farvatten blev jag spontant ledsen över nyheten. Freya hade i sin naivitet och tillsynes ogrundade tillit sökt sig till människor för att stilla sin ensamhet. I naturen är valrossar mycket sociala och vill ogärna uppträda ensamma.  

Under största delen av sommaren uppehåll sig Freya i Norges mest trafikerade hamn för fritidsbåtar, mitt i Oslo. Där poserade hon villigt till glädje för tusentals sommargäster. Men för många blev idyllen inget annat än falsk kärlek, som till en ”sommarkatt”.  Freyas avrättning utfördes tidigt på morgonen, uppenbarligen för att undgå onödig uppståndelse. Freyas tillit var stor och hon blev ett lätt byte. 

Nyheten om Frejas död kom överraskande för mig och de flesta andra eftersom representanter för myndigheten bara tre veckor tidigare, i en TV- debatt, argumenterade kraftfullt för att Freya skulle få leva. Direkt lossnades ett skred av arga kommentarer från oförstående och engagerade Freya-älskande människor! Under Freyas ensamma simtur som man förmodar blev nästan 3 år lång, hade denna bara fyra-fem år gamla valrossflickan (Freya var än inte könsmogen) fått många vänner i Norge, Danmark, Skottland,  Shetland, Tyskland och Nederländerna. I mars i år blev hon också turistattraktion vid Smögen på svenska västkusten, innan hon i april åter intog norska farvatten där hon i ökande grad sökte sig till människor.  

Men varför dödades hon till sist av sina nya vänner? Domen inom sociala medier och från naturskyddshåll blev så gott som unison: Detta kunde bara hända i Norge, säl-och valfångstens hemland. Barbariskt, opoetiskt och onödigt! Några färre röster, däribland flera valrossexperter, ansåg likaväl att myndigheterna hade gjort rätt. 

– Beslutet om avlivning togs efter en helhetsbedömning, där vi kom fram till att människors liv och hälsa kunde komma i fara, säger Norges fiskeridirektör Frank Bakke-Jensen. Direktören hänvisar vidare till att myndigheterna hade bestämt att allmänheten skulle hålla sig på behörigt avstånd – men beklagade att bestämmelserna inte respekterades. Skulden för Freyas död läggs därvid på närgående turister. Bakke-Jensen förklarade också att valrossbestånden i Svalbard, varifrån Freya förmodligen har sitt ursprung, växer snabbt och enligt experter inte längre anses vara hotade. 

Men hur farlig var Freya? Enligt flera rapporter utstötte hon ofta hotfulla ljud mot närgående turister och vid minst två tillfällen rusade hon mot badande personer under sitt uppehåll vid Frognerkilen i Oslo. Allmänheten blev dessutom vittne till att Freya dödade en stor svan och flera änder. Man vet från förr att vuxna valrossars enorma betar regelbundet används som vapen i försvar mot varandra och mot fiender. Det har dessutom dokumenterats från Grönland att vilda valrossar har dödat och ätit stora sälar.  Inuiter som jagar valross och flera av oss forskare som genom vårt arbete kommer i nära kontakt med vilda valrossar har själva upplevt att valrossar kan angripa för att skada. Att Freya hade tappat sin naturliga rädsla gjorde att hon ofta befann sig helt intill där människor vistades och då med eller utan avsikt, kanske i ett stressad tillstånd, skulle kunna göra det samma?

Nu är många naturligt nog upprörda över dödandet av Freya, men hur skulle rösterna låta om hon med eller utan avsikt kom till att skada eller till och med ha förorsakat en människas död? Freyas korta men spetsiga betar var onekligen farliga vapen.

Det har frågats varför man inte flyttade Freya ”hem” till Svalbard.  Detta hade krävt nedsövning vilket av egen erfarenhet är svårt i fallet för valrossar. Sövningsmedlet är en dålig kombination med stress, värme och den långa transporten. En sådan operation skulle med stor sannolikhet ha kunnat kosta Freya livet. Ibland finns inga bra lösningar, bara dåliga!

Dagens allmänna uppfattning är att valrossar är utpräglade arktiska djur som är beroende av is. Går vi däremot tillbaks ett par hundra år vet vi med säkerhet att valrossar även levde så långt söderut som Norra Norge, Island och ner längsmed Amerikas östkust.  Under en kort tids mycket brutal jakt dödade då tusenvis av valrossar medan ett fåtal djur förmodligen överlevde i de nordligaste områden där evig isen förhindrade dåtidens båtar att segla. Då valrossarna på Svalbard omsider fredades så sent som 1952, hade de sen länge ansätts som mycket hotade. Idag kan vi med glädje konstatera att valrossarna på Svalbard har återerövrat gamla leveområden, att bestånden är i snabb tillväxt och inte längre räknas som hotat. Detta kan troligen också förklara ett till synes ökande antal observationer här i sydliga farvatten. Flera experter menar dessutom att uppvärmningen av Arktis med krympande isar kan komma att gynna valrossarnas utbredning. När isen försvinner kommer djuren åt nya områden att hitta föda. Varmare vatten förorsakar dessutom större biologisk produktion och därvid flera musslor som utgör valrossarnas huvudföda.

Vem vet? Kanske blir det så småningom vanligt med valrossar även vid våra kuster. Vi vet dessutom att klimatförändringarna rör om i utbredningen av en rad andra djur och växtarter.  Kan vi fortsätta vårat kortsiktiga beteende som intill nu enbart har sätt till människor intressen? Vad gör vi nästa gång en valross vill inta våra badplatser?