Att veta är att bry sig

Det största hotet mot havet – och därmed mot oss själva – är okunnighet. Det menar den legendariska havsforskaren Sylvia Earle. Många håller med, och lägger därför tid och kraft på att fler ska veta mer om havet.

Vi lever på en blå planet. Havet breder ut sig med enorma ytor och djup, och det kan vara svårt att greppa att all denna väldighet behöver vårt beskydd. Men så är det. Runt om i världen anstränger man sig för att skydda havsmiljön, och tunga aktörer som FN och EU satsar stort på havsforskning för hållbar utveckling.

När vi skyddar havet, skyddar vi även oss själva. Det kan man ana sig till, för vem har inte sett bilder på plastskräpet eller läst om överfisket, men det finns ett ömsesidigt beroende mellan oss och havet som handlar om väldigt mycket mer. Hälften av det syre vi andas kommer från havet. Våra läkemedelsrester hamnar i Östersjöns fiskar. Utan havet skulle klimatet galoppera snabbare. Miljoner människor är trots allt beroende av mat från havet.

Nödvändigheten av att så många som möjligt förstår hur vi påverkar och påverkas av havet beskrevs av en grupp amerikanska forskare och pedagoger för femton år sedan. De resonerade sig fram till vilka grundläggande insikter som alla medborgare borde ha, och sammanfattade det i begreppet ocean literacy. I sin svenska version är det översatt till det något slingrigare ordet havsmedvetenhet.

Men hur går det till att få människor mer medvetna om havet? Ett sätt är att ta fram kunskapsmaterial till lärare som arbetar med marin pedagogik. Det är på gång. Havs- och vattenmyndigheten fick det som ett regeringsuppdrag 2019. Ett annat är att marina forskare också tar sig an uppgiften att förmedla kunskaper och insikter om havet för människor utanför den akademiska världen. Vid Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil finns en erfaren forskare som gör just det.

Sam Duponts rum ligger på stationens andra våning och ser ut som forskares arbetsrum brukar göra; ett par datorskärmar, böcker, mer böcker, travar med papper. Genom fönstret skymtar Gullmarsfjorden, fortfarande vresig efter att stormen Dennis dragit förbi.

– Det är inte så vanligt att forskare ägnar sig åt utåtriktad kommunikation så mycket som jag gör, men för mig är det viktigt. Jag vill att min forskning ska vara användbar, och jag vill driva på förändringar.

Sam Duponts forskning handlar om havsförsurning. Det är ett nytt forskningsfält som är kopplat till våra utsläpp av koldioxid. För när havet tar upp en del av koldioxiden sjunker pH, och det kan vara förödande för små larver och andra marina djur. Det har han visat i sin forskning, och han använder sina resultat för att berätta om vad som väntar om utsläppen av koldioxid tillåts öka.

Är det inte bättre att dra till med magra isbjörnar?

– Du kan få människor att bli ledsna för isbjörnarna, men det leder inte till att de ändrar något för det är för långt bort. Men om du kan få människor att inse att till exempel räkorna som vi äter här hemma på västkusten påverkas, så är det en annan sak.

Ju närmare en själv, desto större oro och därmed anledning att agera? Så kan det vara, och det liknar den dystra och svårförklarliga logiken kring nyhetsjournalistik; två hundra döda i en olycka långt bort får väsentligt mindre medialt och mentalt utrymme än två hemma i Sverige.

– Har man lyxen att kunna välja att forska på något som människor bryr sig om, så är det bra. Det är därför jag valde ostron. En kollega till mig i Australien valde clownfisk i sin forskning om havsförsurning. När han visade att clownfiskarna i experimentet blev förvirrade och vilsna av försurningen blev det uppmärksammat som Nemo hittar inte hem.

Måste man bo nära havet för att bli havsmedveten?

– Visst blir det enklare om havet finns nära och kan upplevas, men den coola tanken med ocean literacy är att få människor att förstå hur det hänger ihop och inse att var du än bor i världen så är du sammankopplad med havet. Med klimatet, luften du andas … och åt andra hållet. Du kan bo uppe i bergen men din bilkörning och din konsumtion leder till marina miljöproblem.

“Jag är hoppfull när det gäller den unga generationen. De är engagerade och vill verkligen göra bra saker.”

Sam Dupont

Själv är Sam Dupont född och uppväxt i Belgien, långt från havet. Han studerade botanik, men efter en marinbiologisk kurs i Frankrike för tjugo år sedan är havet en stor del av hans liv. Han använder sig av sin känsla och passion för havet när han nu berättar och föreläser – fast han gör det på olika sätt. Det hänger på vilka han vänder sig till.

– Det är olika beroende på om det är skolungdomar, studenter, politiker, forskare, företagsledare eller vilka det än är. Det är en utmaning som jag verkligen gillar, men det finns en grupp som jag alltid fasar för – även om det också är kul och spännande – och det är ungar, de som är runt nio, tio år … De ställer de mest komplicerade frågor för de har inga filter och är helt skoningslösa om man inte är bra nog.

Ett vanligt sätt för forskare att kommunicera vetenskap i möten med den så kallade allmänheten är att föreläsa, och det kan vara både brilliant och effektivt. Men det finns även andra sätt. Sam Dupont samarbetade med musikern och poeten Henrik Wallgren i projektet I am the ocean som riktade sig till gymnasieungdomar. Under två dagar fick ungdomarna använda sina sinnen, genomföra fysiska övningar som att ro i tufft väder och fundera över de stora frågorna.

–  Jag är hoppfull när det gäller den unga generationen. De är mycket mer medvetna än jag var i deras ålder. De är engagerade och vill verkligen göra bra saker.

Så vuxna är svårare att nå?

– Mycket forskningskommunikation utförs på museum, och det är fantastiskt bra och intressant, men jag tror att den når de som redan är informerade och övertygade. Vi försöker designa aktiviteter för de som inte går till museum över huvud taget. Det har vi gjort i Nordstan i Göteborg. Dit går människor för att shoppa, och då gäller det att hitta en anledning för dem att stanna till och prata med oss. Jag är inte säker på att vi förändrar något med det, men ibland får vi till en dialog och det är rätt häftigt att försöka nå människor som inte alls är intresserade.

Ett dilemma som länge diskuterats inom världens olika miljörörelser, och som nu är hyperaktuellt i samband med klimatfrågan, är konsten att förmedla ett allvar utan att människor slutar lyssna eller stretar mot med fantasifulla argument för att det helt enkelt blir för jobbigt att ta till sig. Eller är det så att vi nu lever i en tid där vi faktiskt behöver bli rädda för att komma någon vart?

– Nej, att skrämmas är den sämsta tänkbara metoden för att få till en förändring. Det fungerar inte, det är bättre att prata om lösningarna. Visst har vi all anledning att vara skärrade, men vi har också kapacitet att ändra på saker och jag tror att vi kommer att klara det även fast vi har tonvis med anledningar att inte agera. Det finns så många psykologiska triggers som begränsar oss.

Hur får vi då till de globala förändringar som behövs? CeCAR bildades enbart för att tackla den frågan.

CeCAR står för Centrum för studier av kollektivt handlande och är en ny och tvärvetenskaplig centrumbildning vid Göteborgs universitet. Den består av naturvetare som Sam Dupont, men även av forskare och sakkunniga inom statsvetenskap, psykologi, nationalekonomi, juridik, pedagogik och filosofi. Tillsammans tar de sig an frågor om vad som avgör om ett storskaligt kollektivt handlande blir framgångsrikt eller inte, och man skiljer på frivilligt och reglerat handlande. Det låter som en lika intressant som komplex typ av forskning, för de som utgör aktörer i studierna är både väldigt många (medborgare, konsumenter) och variabla (nationer, företag, organisationer).  

– Det är mycket forskning om hur information presenteras. Vi provar olika strategier för att kommunicera och intervjuar sedan personerna ett halvår senare, och det är inte raketforskning. Om människor förmås känna att det handlar om något de bryr sig om så agerar de.

Sam Dupont som just har gått med i FN:s klimatpanel IPCC menar att de verkligt avgörande förändringarna när det gäller klimatet ändå måste komma från politiska beslutsfattare. – Fast människor måste förstå besluten. En skatt på koldioxid begränsar vår frihet och kommer bara att hända om den får tillräcklig acceptans, vilket hänger på hur det presenteras. Kommunikation är superviktigt.