Valkyrkogård skapar ekosystem på havsbotten

7 000 meter ner i Indiska oceanen, dit inget solljus når, finns ekosystem som inte påminner om något annat. I huvudrollen? Valkadaver.

– Det är ett exceptionellt fynd, säger Björn Källström, marinbiolog och forskare vid Sjöfartsmuseet Akvariet.

En spektakulär valkyrkogård har upptäckts på botten av Indiska oceanen utanför Australiens sydvästra kust, i ett område som kallas Diamantinagraven. Den v-formade sänkan i havsbottnen sträcker sig omkring 120 mil och når så långt ner som 7 000 meter. Omfattningen är massiv: forskarna uppskattar att över tio miljoner valkadaver finns i området. De äldsta fossilen uppskattas vara omkring 5,3 miljoner år gamla.

”Det var en komplex känsla, lite skrämmande, men också fascinerande ur ett forskarperspektiv”, skriver Xiaotong Peng, en av forskarna bakom upptäckten, i en kommentar till TT ”Det rörde sig om döda kroppar, men samtidigt om sjudande, levande ekosystem”, fortsätter han.

Forskargruppen där Xiaotong Peng ingår och som först upptäckte valkyrkogården har under flera år studerat den och har genomfört 32 dykningar ner till djupet. Med hjälp av en fjärrstyrd undervattensfarkost som filmade och undersökte havsbottnen samlade forskarna in prover från 485 platser. Främst hittades kvarlevor från djuphavslevande näbbvalar, som simmar till extrema djup för att jaga bland annat bläckfisk och hajfiskar. Bland fynden fanns också ett fem meter långt kadaver av en antarktisk vitval, samt ett skelett från den utdöda valarten Pterocetus benguelae som levde för 5,3 miljoner år sedan. Det är i och med upptäckten av det fossilet som forskarna slår fast valkyrkogårdens ålder. Dessutom hittades en fram till nu okänd valart som forskarna namngav efter platsen, Diamantinagraven, där den hittades: Pterocetus diamantinae.

Det finns flera anledningar till att just Diamantinagraven blivit plats för sista vilan för ett så stort antal valar, berättar Björn Källström, marinbiolog och forskare vid Sjöfartsmuseet Akvariet.

– Det är en sprickzon som går ner på djupet och blir som en tratt på bottnen, säger han. Och om bottnen ser ut som en tratt så kommer valarna att liksom trilla ner i den, djupare och djupare, fortsätter han.

Även om näbbvalar är vana vid att dyka djupt så kan djupet i graven bli övermäktigt.

– De är däggdjur, som andas luft, och även om de kan dyka ända ner till tre tusen meters djup under en timme så finns det en stor risk att de dör där nere, säger Björn Källström.

Upptäckten av kyrkogården var häpnadsväckande. Men skatten visade sig vara mycket större än bara skelettdelarna eller det ”arkiv” över djuphavslevande valar som forskarna beskriver det som. Långt nere på havets botten, utan ens ett uns av sol- eller dagsljus, byggs ekosystem upp kring valkropparna.

– Man skulle kunna kalla det för en djuphavsöken, säger Björn Källström och fortsätter: Och så pang, dimper det ner en val som är full med energi, näring och mat. Det blir som en oas.

Ett enda kadaver blir till ett buffébord för havslevande djur och organismer. Festmåltiden kan pågå i flera år och går genom flera led. Asätarna är först ut. De äter det mjuka köttet: valens vävnad och späck.

– Men det som verkligen är spännande, det är när skelettet ligger kvar, säger Björn Källström och pratar om nästa steg, när mindre djur och bakterier – ”valkadaverspecialister” – tar över efter asätarna.

– Det har visat sig att valskelettet, valbenen, innehåller väldigt näringsrik olja, säger han.

Ekosystemet byggs upp av bakterier som bryter ner oljan och återvinner den igen. Dessutom livnär sig exempelvis musslor på bakterierna.

– Så det bildas liksom ett helt ekosystem där nere, som är helt byggt på energin som kommer från oljan i valskeletten, säger Björn Källström.

– För tio år sedan hade jag sagt att det är en låg biologisk mångfald på havsbotten, men forskning i dag visar på att det tvärtom är en hög biologisk mångfald på djupet.