(Använd CC-knappen i spelarens nedre högra hörn för att slå på och av undertexter)
Med ett varmare klimat, smälter havsisen och allt fler arter rör sig till nordligare breddgrader. För späckhuggare innebär klimatförändringen att de lever längre norröver i Arktiska havet.
Områden som tidigare varit otillgängliga för späckhuggare har öppnats upp när de inte längre täcks av is.
– Späckhuggare har alltid förflyttat sig mellan olika områden, men de syns alltmer i arktiskt vatten, säger Hanne Strager, biolog och valforskare.
Att späckhuggare befinner sig i nya territorium kan påverka regionens ekosystem. Den smältande isen kan även innebära en fara för späckhuggarna. Vissa grupper använder till exempel isen som en del av jakttekniken när de jagar säl. Genom att hoppa upp på isen välter de ner sälen i vattnet. När isen smälter, ställs grupperna inför nya utmaningar när deras jaktteknik förhindras. Vissa sälarter kan också minska i antal när de inte längre kan söka skydd på isen.
– Men även andra arter, såsom vitval och narval, kan minska i bestånd om späckhuggare jagar i vatten där de finns. Dessutom kan de isfria områdena innebära att de själva hamnar i vatten där valjakt är tillåten, säger Hanne Strager.
Sårbart med genetisk isolering
För att en art ska överleva behöver det finnas en genetisk mångfald. Mångfalden bidrar till ett större urval av egenskaper och är särskilt viktig när förhållanden förändras.
Genetisk isolering innebär att en population däremot har få genetiska skillnader. Forskare vid University of Manitoba i Kanada, studerade två små grupper späckhuggare som har hittat nya hem i Arktiska havet. Studien, som är publicerad i den vetenskapliga skriften Global Change Biology, visar att de studerade grupperna är genetiskt isolerade. Men också att de har minskat i antal individer.
Att späckhuggare är genetiskt isolerade menar Hanne Strager är problematiskt.
– När det finns få genetiska skillnader är det svårare för arter att anpassa sig. Det gör dem mer sårbara, till exempel vid temperaturskillnader eller förändring av föda. När grupperna är små finns det även en stor risk för inavel, vilket minskar den genetiska mångfalden ytterligare.