De modiga kvinnorna i Belize

Det öronbedövande sorlet av mingel med gratis vin på en dokumentärfilmfestival tvingar mig längst bort i det lugnaste hörnet av salen. Som ensam åskådare till den stojiga hopen blir jag plötsligt tilltalad av en ovanligt prydlig ung man. Han räcker fram en hand.

– Jag heter Eladio.

– Malcolm, vad gör du här?

– Jag har gjort en film om ett marint reservat i Centralamerika. Som sköts av kvinnor.

– Hur kunde du veta att just jag skulle vara intresserad av det?

– Intuition, kanske?

En timme senare sitter jag på mitt hotellrum. I 82 minuter slukar jag berättelsen om kvinnorna i Belize som blivit drivkraften bakom räddningen av norra halvklotets största barriärrev. Kvinnorna som blivit forskare, förvaltare av det kustnära fisket, entreprenörer inom hållbar turism; kvinnorna som gått i spetsen för att förbjuda oljeborrning och kvinnorna som till slut bidrar till att rädda hela Belizes usla ekonomi, genom konststycket att byta stora delar av statsskulden mot ”Blue Bonds”.

Blue Bonds är mycket förenklat en metod för länder att växla in skulder på förmånliga villkor mot ett långsiktigt åtagande att skydda hotade havsmiljöer. Lilla Belize (400 000 invånare, på Centralamerikas ostkust) blev hårt drabbat när Covid-pandemin raderade ut en stor del av landets turistinkomster. Staten samlade på sig ett skuldberg, men lyckades övertala sina långivare att få en kraftig rabatt på lånen mot ett åtagande att skydda sitt unika barriärrev. Uppgörelsen gick igenom redan i slutet av 2021 och har blivit en förebild för hur små kust- och önationer kan förvalta hotade ekosystem på ett långsiktigt sätt.

Eladio Arvelos film heter Wealth Untold och kommer förhoppningsvis att snart nå en internationell publik. Sylvia Earle, en aktad veteran i kampen för världshaven, säger i slutet på filmen att det kvinnorna gör i Belize borde vara en inspiration för resten av världen. Hon är redan bönhörd i Seychellerna och andra små länder som tagit efter Belize. Sämre är det med hennes hemland USA, vars nye handlingskraftige president bestämde sig för en första åtgärd av annat slag – nämligen att döpa om Mexikanska golfen till Amerikanska golfen. Och därefter – med samma handlingskraft – släppa in Elon Musk i den myndighet som har hand om skyddet av USA:s havsområden, NOAA.

Redan under Donald Trumps första presidentperiod gick kvastarna på NOAA. Jim Delgado, som jag lärt känna under mitt arbete som producent på Deep Sea Productions, sade upp sig samma dag som Trump tillträdde 2017. Jim har varit med om att bygga upp USA:s imponerande nätverk av marina nationalparker, från den äldsta (1973, kring vraket efter Monitor, hjältefartyg från amerikanska inbördeskriget) till landets i särklass största marina reservat, Papahanaumokuakea, som omfattar en stor del av Hawaiis övärld. Det området expanderade kraftigt under president Obama, kort innan Trump kom till makten.

För Jim var det personligt. Han kunde inte tänka sig att fortsätta under en president som är klimatförnekare med en förkärlek för utvinning av fossila bränslen. Han såg framför sig hur det svåra uppdrag han haft att vända opinionen under fem decennier från en djupt rotad misstro mot statlig inblandning i förvaltningen av kustnära hav och sjöar till världens största nätverk av marina skyddsområden. Hur USA riskerade att gå från att vara ett föregångsland när det gäller att restaurera de skador människan åstadkommit i de blå ekosystemen till en ny rovdrift i jakten på olja och gas. Jim är särskilt stolt över hur NOAA uppnått en acceptans för skydd av känsliga områden genom samarbete med lokalbefolkningen, försiktig övertalning och försöksverksamhet i stället för förbud och polisiär övervakning. Hur skyddade områden expanderat tack vare att de som bott i gränsområden sett både ekonomiska vinster och fördelar för naturen i reservaten – och därefter själva bett om att deras samhällen också ska skyddas.

Jim bjöd in mig till Thunder Bay i Lake Huron, nära den kanadensiska gränsen. Ett vindpinat hörn av de stora sjöarna, känt som en fara för sjöfarten på 1800-talet. De stora sjöarna i Nordamerika uppstod efter den senaste istiden. Det gör dem på många sätt lika Östersjön. Miljöstörande träindustrier har lämnat efter sig kemiska föroreningar och döda bottnar, som skadat djur- och växtliv. Låg syrehalt i vattnet gör att gamla vrak ligger orörda på botten. I den lilla staden Alpena har det marina reservatet på drygt tjugo år blivit en stolthet och en förebild för lokalt driven miljöförvaltning. Det har genererat lönsam turism på en plats som aldrig tidigare lockat besökare. Idag sträcker sig det skyddade området långt ut i sjön, ända till gränsen mot Kanada.

Thunder Bay-reservatet överlevde Trumps första presidentperiod. Men nu väntar tuffare tag. Jag kommunicerar regelbundet med Stephanie, en marinarkeolog som varit med om uppbyggnaden av Thunder Bay sedan starten. När Musks mannar dök upp innanför NOAA:s dörrar tvingades 10% av dem som arbetar med marin förvaltning sluta omgående. Stephanie oroar sig för sin egen framtid i Alpena och i förlängningen för effekterna på framtiden för hav och sjöar med USA:s nya miljöpolitik. Eller brist på sådan.

Vi kommer överens om att kanske ses i september i år. För invigningen av Nämdöskärgårdens marina nationalpark (253 km2), ett frimärke jämfört med Thunder Bay (11 140 km2). Ett väldigt litet steg för förvaltningen av Östersjön. Men i alla fall ett litet steg.

^{Text: Malcolm Dixelius, Nämdöbo, dokumentärfilmare}

^{Omslagsfoto: från filmen Wealth Untold av Eladio Arvelos}