Finnkampen om strömmingen drabbar fiskbestånden i Östersjön

När EU:s fiskeministrar möts för att förhandla fram nästa års fångstkvoter i slutet av oktober står Sverige för en försiktig linje, medan Finland vill gasa på för högre fångster.

Två länder som skulle kunna samarbeta för långsiktig hållbarhet i havet står istället på var sin strand och drar åt olika håll. Hur blev det så?

När vi skulle försöka hitta en ingång till en skildring av problemen i Östersjön blev rådet ”åk till Finland. Det är de som bromsar”, och vi upptäckte att verkligheten kan se helt olika ut beroende på vilketland man befinner sig i. Och bägge sidor säger sig bygga på vetenskapliga fakta.   

^{Text: Tomas Lindblad och Maria Georgieva}

Bestånden av sill/strömming i Östersjön har minskat kraftigt de senaste femtio åren. Det småskaliga fisket längs den svenska kusten är i det närmaste utslaget på grund av brist på fisk. I Bottniska viken har sextio procent av strömmingen försvunnit sedan 1991 och i centrala Östersjöns ser det ungefär lika dystert ut. Strömming från Östersjön är rödlistad av Världsnaturfonden och finns knappt att köpa i svenska butiker. Problemen är välkända sedan länge.

På den svenska sidan råder det idag någorlunda samstämmighet mellan forskare, politiker och miljöorganisationer om att bestånden skulle må bra av ett minskat fisketryck för att ge fisken en chans att återhämta sig.

Finnkampen

I Finland gäller en annan sanning. Fiskeribranschen, politiker och forskare på andra sidan Östersjön kan hålla med om att det finns problem, men de löser man inte genom att begränsa fisket.

Man kan tycka att det vore en självklarhet att två så närstående och miljömedvetna länder som Sverige och Finland skulle kunna samarbeta för det gemensamma bästa. Men bilden av vad som bör göras skiljer sig radikalt mellan de två länderna.

I Sverige betraktas strömmingen som en ”nära hotad” art. I Finland ser man varje kännbar begränsning av fisket som ett slag mot landets fiskeindustri och mot livsmedelsberedskapen.

Det har blivit en landskamp om fisken, där Finland vill hålla fångsterna uppe medan Sverige vill hålla igen.

Sverige och Finland delar tillsammans på fiskekvoterna i Bottniska viken, i en fördelning där Finland tar den största andelen. Det betyder att våra två länder själva skulle kunna bestämma över förvaltningen av fisken i havet utan inblandning från andra länder. Även i de centrala delarna av Östersjön skulle Sverige och Finland ha en stark förhandlingsposition om man höll en gemensam linje inom EU-systemet. Men istället för att samarbeta har länderna alltså hamnat i en brottningsmatch som tycks svår att komma ur.

Strömmingen på kritiska nivåer

Att strömmingen i Östersjön länge legat på kritiskt låga nivåer är inget påhitt från svenska aktivister.  År 2023 föreslog även EU-kommissionen ett tillfälligt fiskestopp i Bottniska viken eftersom man bedömde situationen för fisken som allvarlig. Det radikala förslaget orsakade en kraftig motreaktion från den finska sidan. Fiskeminister Sari Essayah (KD) sa direkt att förslaget var både oskäligt och överraskande och sa att Finland ”aktivt skulle motarbeta” det.

Risto Lampinen, chef för näringsfiskeenheten på jord- och skogsbruksministeriet i Helsingfors, kallade förslaget oproportionerligt och den finska riksdagens miljöutskott, som leddes av De gröna, ansåg att stred mot de vetenskapliga råden.

Förslaget om ett fiskestopp skapade ett slags försvarsattityd i Finland som lever kvar, säger Matti Ovaska från finska Världsnaturfonden, WWF.

– Det radikaliserade den finländska sidan och fick dem att säga: ”Vi måste på sätt och vis slå tillbaka, eftersom ett stopp för strömmingsfisket skulle slå ut den finländska fiskerinäringen” De kunde inte föreställa sig att det faktiskt var kommissionen som lade fram förslaget. Så, ja, det var en väldigt stor sak. Jag tror att effekten blev att Finland började inta en mer defensiv hållning gällande sillfisket. Kanske lite mer nationalistisk, säger Ovaska.

Sverige har numera en gemensam nationell hållning i fiskefrågan. Även om vissa är mer radikala är andra så är riksdagspartierna överens om att Östersjöfisket ska hållas på en försiktig nivå.

”I Finland som skon klämmer”

– Det är i Finland som skon klämmer, säger Isabella Lövin, svensk EU-parlamentariker för Miljöpartiet som arbetat med fiskefrågor i många år. De tar upp den mesta fisken i Bottniska viken och de har inte varit med på några förändringar, och de har hittills varit väldigt oförstående för vår argumentation.

Från den finska sidan försäkrar man att deras linje följer de vetenskapliga råden om hur fisken mår.

– Jag kan försäkra er om att ingen annan än Finland är lika engagerad i strömmingsbeståndets tillstånd och dess utnyttjande på ett hållbart sätt, skrev den finska regeringens fiskeriråd Risto Lampinen i ett blogginlägg, som svar på den svenska kritiken.

Ett råd – flera slutsatser

Och just i år ser det ut som om Finland får ett tydligt stöd för sin linje av det internationella havsforskningsrådet ICES.

Det är ICES som står för de vetenskapliga råd som Finland lutar sig mot, råd som anger gränserna för hur mycket fisk som kan fångas. De slutliga kvoterna för hur mycket fisk som får tas upp av respektive land avgörs sedan i förhandlingar mellan ländernas fiskeministrar i oktober. 

Efter vårens inventeringar av bestånden kunde ICES konstatera att det finns mer sill/strömming och skarpsill att ta upp ur Östersjön än på flera år. Huvudrådet inför 2027 blev en rekommendation om att öka uttaget markant: strömmingsfisket kan öka med nästan fyrtiofem procent i Bottniska viken och hela sjuttiofem procent i de centrala delarna av Östersjön, säger havsforskningsrådet.  

När ICES lämnat sina råd kommenteras de av EU-kommissionen, och den är av tradition

mer inriktad på att skydda fiskbestånden från överfiske. Kommissionen ligger helt enkelt närmare den svenska synen på läget.

Den ansvarige kommissionären för fisket i EU, greken Costas Kadis, betonade vikten av att skydda bestånden, trots årets rapporter om mer fisk i havet.

– Forskare varnar för att det fortfarande är för tidigt att tala om en trend, så vi måste vara försiktiga. Den större bilden är mycket oroande. Östersjöns ekosystem är i ett mycket dåligt skick, och vi måste vidta åtgärder på alla områden för att skydda det.   

Kommissionen vill öka fisket

Kommissionens rekommendation för nästa år blev därför att öka fisket i Bottniska viken med bara tre procent, och i centrala Östersjön med knappt femtio procent, alltså en tydligt mer restriktiv fiskepolitik.    

Den officiella svenska hållningen är ungefär densamma. Havs- och vattenmyndigheten har gett regeringen rådet att följa kommissionens mer återhållsamma linje.

Men Finland vill göra tvärtom. Den finska regeringen begärde redan i somras att få öka fisket i Bottniska viken med stöd av de mätningar som gjordes under våren och som visade på en ökad tillväxt. De ville alltså inte vänta på de höstens gemensamma europeiska förhandlingar. 

Och det är inte kommissionen som bestämmer. Det är EU-ländernas fiskeministrar som möts i slutet av oktober i Bryssel för att förhandla fram nästa års fångstkvoter. Och där ska Finlands representant följa ICES råd – alltså argumentera för en rejäl ökning av fisket. ”För att förbättra verksamhetsförutsättningarna för både yrkesfisket och förädlingsindustrin”, som den finska regeringen skriver.

När man jämför den traditionella argumentationen från våra två länder ser man ett tydligt mönster. Enkelt uttryckt: Från svenskt håll betonas försiktighet, osäkerheter och riskerna med ett intensivt fiske. Bestånden behöver återhämta sig, och man vill se en långsiktig hållbarhet.

I Finland håller man fram fisket som en viktig näringsgren som har stor ekonomisk betydelse och som inte får drabbas av hårda restriktioner. Och man ser inte fisket som är problemet.

Och i år, när ICES rådgivning öppnar för ett mer intensivt fiske, så blir det ungefär så här:

Sverige säger att det ser ut som om bestånden har stärkts, men de är fortfarande sårbara och osäkerheten är stor, så höj inte fisketrycket för snabbt.
Finland säger att bestånden har förbättrats kraftigt och ICES ger utrymme för betydligt högre fångster, alltså måste kvoten höjas för att ge fiskerinäringen stabilitet.

Svensk oro

Så frågan inställer sig om det är Sverige som beter sig alarmistiskt och larmar i onödan, eller är det Finland som står för ett vårdslöst utnyttjande av den gemensamma resursen och riskerar att förstöra bestånden för att hålla sin fiskeindustri under armarna?

Den allmänna svenska oron för hur fisket ska påverka läget i havet tycks knappast finnas i Finland på samma sätt som i Sverige.

Östersjön har beskrivits som en sjuk patient, ett hav med hälsoproblem sedan decennier tillbaka. Övergödning, låga syrehalter, uppvärmning, föroreningar och en minskande salthalt är faktorer som stressar ekosystemet och fiskbestånden.

Så vad säger att det är just fisket som är boven i dramat? Kanske andra faktorer är viktigare.

En av de kunnigaste finska forskarna på området, Jari Raitaniemi på det finska Naturresursinstitutet LUKE, betonar gärna andra faktorer än just själva fisket som huvudorsaken till de minskande strömmings bestånden.

– Ja, miljöfaktorer är mycket viktiga. I värsta fall kan exempelvis övergödning förstöra lekplatser, och det finns belägg för att detta har skett under vissa år i åtminstone några av vikarna i det finländska Skärgårdshavet, säger Raitaniemi i ett mailsvar.

Han ger också exempel på hur övergödning och syrebrist påverkar förekomsten av plankton som är en viktig föda för strömmingen.

Att det här är en vanlig syn i Finland bekräftas av finska miljöorganisationer.

– Jag skulle säga att det handlar om en tradition som finns i Finland, särskilt när vi talar om Bottniska viken, säger Matti Ovaska från Världsnaturfonden, WWF, i Finland.  Det finns en lång vetenskaplig tradition i Finland av att studera miljöfaktorer och hur de påverkar strömmingsbeståndet. Traditionellt sett anser man i Finland att fisket faktiskt har en mindre inverkan på strömmingsbeståndet.

Genom åren har det gjorts mängder av studier för att avgöra vad som är fel i Östersjöns ansträngda ekosystem.

Överfiske och övergödning bakom obalansen i Östersjön

En stor undersökning från 2026 bedömer att överfiske tillsammans med övergödningen är de två viktigaste orsakerna bakom den ekologiska obalansen i Östersjön. Sammanhangen är komplexa, med många faktorer som samverkar på svåröverskådliga vis. Men av alla problem är det trots allt ett som vi snabbt kan ändra på. 

– Jag ser fisket som en stor faktor, säger Joakim Hjelm, chef för Havsforskningsinstitutet vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Och det är just fisket som vi kan påverka direkt om vi bara vill.

Men oavsett vad EU-kommissionen och de svenska myndigheterna och forskarna säger så har Finland alltså ICES rådgivning på sin sida. Men frågan är hur man ska se på de råden. ICES anger något som kallas maximal hållbar avkastning, med mindre hänsyn till de säkerhetsmarginaler som forskningen har satt upp. 

Henrik Svedäng, som forskar vid Östersjöcentrum, är en av många svenska kritiker av ICES rådgivning. Han pekar på att bestånden har gått upp och ner kring kritiska nivåer sedan 1980-talet. Små uppgångar har lett till höjda kvoter året därpå.

– Det tyder på att beståndet är väldigt utglesat. Ett stort problem är att tillväxten har avtagit. Och det gjorde det redan för trettio-trettiofem år sedan. Konditionen svänger som en berg- och dalbana från den ena året till det andra. Och de förändringarna är bagatellartade jämfört med den försämrade generella tillväxten, säger Henrik Svedäng.

Mikaela Bergenius Nord vid SLU har själv ansvarat inom ICES med bedömningen av strömmingsbestånden. Trots att hon alltså sitter med i ICES sa hon redan för två år sedan till Dagens Nyheter att hon personligen anser att kvoterna borde ha varit lägre redan tidigare, men att ICES utformar råden på ett sätt som EU har bett om, där man alltså inte tar hänsyn till viktiga riskbedömningar.

Alla svenska riksdagspartier svarade dessutom i en enkät från Sportfiskarna och BalticWaters, gjord tidigare i år, att årets rekommendationer inte räcker för att nå livskraftiga bestånd.

Ingen av kritikerna ifrågasätter alltså att bestånden har ökat just i år jämfört med de närmast föregående åren. Kritiken gäller ICES uppdrag från EU: att räkna ut största möjliga uttag för varje bestånd för sig, utan att ta hänsyn till hur lokala bestånd kan variera, effekterna på ekosystemet och osäkerheten i underlaget.

Även i Finland finns röster som är skeptiska till den finska fiskepolitiken, men de kommer främst från miljöaktivister utan kopplingar till fiskeribranschen. Matti Ovaska från finska WWF ville gärna se en betydligt mer återhållsam finsk linje, trots att det tycks finnas mer fisk än på flera år.

– För mig blev det faktiskt en stor besvikelse. Kommissionens förslag var nämligen bra i år, även om vi vill vara ännu mer försiktiga när det gäller strömmingen i Bottniska viken. Vårt eget förslag låg faktiskt ännu lägre än kommissionens för just det beståndet.

Miljöaspekten

Jari Raitaniemi som forskar på det finska Naturresursinstitutet hävdar att strömmingen av okänd anledning verkar undvika den svenska kusten men är rikligt förekommande på den finska sidan. Han påpekar också att Finland har en tradition av att äta även mindre strömming, medan Sverige kräver större fisk. Det här, säger han kan ha lett till skillnaderna i bilden av fisket.

Inom den gemensamma europeiska fiskepolitiken betonas hur miljöns krav och behovet av biologisk mångfald ska vägas emot det som kallas ”sociokulturella faktorer”, och till de faktorerna räknas de ekonomiska konsekvenserna av politiken. Och det tycks vara något som väger mycket tungt när det gäller att förstå varför Sverige och Finland inte kommer överens.

Det finska fisket är ingen jätteindustri, men man satsar på att utveckla sin odling av fisk till konsumtion. Av 2025 års strömmingsfångst användes över åttio procent till att göra fiskmjöl för foder till odlad fisk eller pälsdjur. Bara tre procent blev till mat på finska tallrikar. Och ambitionen är att maten till den odlade fisken, framför allt regnbåge, mer och mer ska komma från Östersjön, för att göra Finland mer oberoende av import.

Ett annat finskt argument för att hålla fisket igång är att det är bra för miljön. Resonemanget, som förts fram av bland andra Naturresursinstitutet LUKE, går ut på att fisk som plockas upp ur havet minskar övergödningen, och förbättrar därmed ekologin.

Det finns många invändningar mot den tanken. Bland annat så har Baltic Waters visat att fisket har en högst marginell påverkan på halterna av näringsämnen i vattnet.

Än så länge har Sverige EU-kommissionen på sin sida, där fiskekommissionären Kostas Cadis vädjar om samarbete mellan länderna för att rädda Östersjön:

 – Den större bilden är mycket oroande. Östersjöns ekosystem är i ett mycket dåligt skick, och vi måste vidta åtgärder på alla områden för att skydda det. Detta innebär att EU:s regler måste tillämpas fullt ut och att man måste samarbeta på alla nivåer för att vända utvecklingen, och att vi drar åt samma håll.

Men sanningen är at vi faktiskt gör tvärtom. Och det är tveksamt om det kommer att hända i kommande förhandlingarna om Östersjöfiskets framtid.

För till slut är det inte kommissionen som bestämmer över fisket. Det är EU-ländernas fiskeministrar som i slutet av oktober bestämmer fiskens öde. Och där är det än så länge den finska synen på fisket som dominerar.

Ska något förändras så ligger ansvaret på den svenska regeringen, anser Isabella Lövin (mp), rapportör i fiskefrågor i EU-parlamentet.

–  Den svenska regeringen kan exempelvis inleda direkta förhandlingar om ett nytt sätt att agera i kvotförhandlingarna, lägga fram förslag om att ändra de redskap som används i fisket, bestämma när fisket får bedrivas och mycket mer.

Men i år kommer Sverige av allt att döma att sakna en regering som kan agera för att skydda strömmingen. Den sittande Tidö-regeringen fungerar som en tillfällig övergångsregering, och trots flera försök har det varit omöjligt att få besked om hur Sverige ska bedriva höstens förhandlingar. Ingen har velat ta ansvar för frågan.