Sverige närmar sig havsavtal – sist i Norden

Sedan Sverige skrev under det globala havsavtalet BBNJ har regeringen sagt att man jobbar skyndsamt för att ratificera det, med målet att bli klara under 2026. Nu har en lagrådsremiss lämnats in. Men kritiker menar ändå att frågan hanterats för långsamt, och att målet riskerar att missas. 

^{Text: Amanda Saveland}

– Det kommer ju antagligen inte att hinnas med innan årsskiftet, säger Stina Larsson, miljöpolitisk talesperson för Centerpartiet.

Det var i mars 2023 som 193 länder slutligen enades om ett globalt havsavtal på FN:s högkvarter i New York. Till ljudet av högljudda applåder deklarerade mötets ordförande, efter närmare 40 timmars förhandlingar, att “skeppet hade nått land”.

Skeppet hade då varit ute på en mycket långdragen resa. Arbetet med havsavtalet, som handlar om att skydda biologisk mångfald i havsområden utanför nationell jurisdiktion, påbörjades redan för två decennier sedan. Och även om skeppet nu hade nått land, så var det ännu inte riktigt förtöjt.

För att avtalet skulle börja gälla krävdes nämligen inte bara ett undertecknande, utan även att minst 60 länder ratificerade det. Det vill säga, att de juridiskt förband sig till att göra det som man hade enats om. 

– Det var en avgörande fas att få 60 länder att ratificera avtalet så att det kunde träda i kraft, och EU tryckte också på för att så många medlemsländer som möjligt skulle göra det, säger Jehki Härkönen, som är politisk rådgivare för Greenpeace i Finland.

Enda landet i Norden som inte ratificerat

Som en del av styrgruppen för organisationen High Seas Alliance, som består av ett flertal organisationer som gått samman för att driva på genomförandet av avtalet, har han följt ratificeringsprocessen noga. För Finlands del ratificerades avtalet i maj förra året, samtidigt som EU. Danmark och Norge gjorde det månaden efter och Island ett halvår senare. Sverige däremot har fortfarande inte gjort det.

Trots påtryckningar blev Sverige, som enda land i Norden, inte ett av de 60 länder som bidrog till att avtalet kunde träda i kraft. Något som uppnåddes i januari 2026.

– Jag tycker det är helt bedrövligt, sade Isabella Lövin, EU-parlamentariker för Miljöpartiet, när Deep Sea Reporter intervjuade henne i juli i år.

– EU-kommissionen har gjort allt för att underlätta att man ska ratificera det. Så jag tror helt enkelt att det här handlar om att regeringen inte prioriterar havet.

Hård kritik mot regeringen

Enligt Isabella Lövin har regeringens hantering gjort att Sverige förlorat sitt internationella havsledarskap. En åsikt hon inte är ensam om. Samma budskap har framförts av såväl Greenpeace som andra miljöorganisationer, och har även lyfts av andra politiker.

Stina Larsson är miljöpolitisk talesperson för Centerpartiet och ledamot i miljö- och jordbruksutskottet. Hon delar uppfattningen att frågan inte har fått den prioritet som regeringen utlovat.

– Det här avtalet kom ju inte som någon överraskning. Att vi ska skydda våra hav har vi vetat i många år. Så jag ser inte att det här har hanterats skyndsamt, utan jag ser att det har dragit ut på tiden, säger Stina Larsson.

Ont om tid att ta fram proposition

Regeringens målsättning har tidigare varit att ratificera avtalet före september 2026. Den tidsplanen har nu brustit, och enligt Stina Larsson är det långt ifrån säkert att Sverige kommer få avtalet på plats innan årsskiftet. Även om regeringen i slutet av augusti lämnade in en lagrådsremiss, så pekar hon på att det tar tid att ta fram propositioner. Särskilt under en höst som kommer präglas av det stundande riksdagsvalet.

– Oavsett om vi får den på bordet nu så kommer det att ta tid. Den ska behandlas i utskottet och processas genom riksdagen, så jag tror fortfarande att det kommer bli svårt att hinna, säger Stina Larsson.

Sverige är “mer ambitiöst”

Att Sverige ska ratificera havsavtalet har det aldrig rått någon politisk oenighet om. Sedan mötet i New York år 2023 har flera ministrar framhållit betydelsen av avtalet, och varit tydliga med att de vill att Sverige ansluter sig så snabbt som möjligt. Det som har tagit tid är själva lagstiftningen, och den processen ser annorlunda ut i Sverige jämfört med många andra EU-länder.

– Det handlar inte om politisk ovilja, utan det är ju att Sverige har en lagstiftningstradition där man vill göra saker ordentligt och tar folkrätten på allvar, säger Niels Krabbe, som är forskare i internationell rätt vid Göteborgs universitet med fokus på marin förvaltning.

– Sverige är helt enkelt mer ambitiöst. Man vill ha en gedigen lagstiftning på plats och inte bara skriva under och skicka in något som det inte kan säkerställas att man lever upp till nationellt.

Kallar kritiken för skitsnack

Som tidigare ansvarig för havsrättsliga frågor på Utrikesdepartementet var Niels Krabbe med i slutförhandlingarna av avtalet, och ingick även i kommittén som utredde vilka lagändringar som skulle krävas i Sverige för att kunna ratificera det.

Han menar att kritiken om att Sverige varit långsamma är “kvalificerat skitsnack”, och att det i själva verket är precis tvärtom. Att Sverige är ett föregångsland, som har tagit lagstiftningen ett steg längre.

– Jag tror att många av de andra EU-länderna som ratificerat avtalet inte har någon aning om hur man ska hantera de här frågorna nationellt. Så där blir ju Sverige en inspirationskälla, säger Niels Krabbe.

Riktar kritik mot miljöorganisationerna

Han pekar på att de flesta som hittills ratificerat avtalet har infört nationell lagstiftning som egentligen inte säger särskilt mycket om hur det ska genomföras i praktiken. Det gör att Sverige, när beslutet om ratificering slutligen kommer, lär bli det första landet i världen med ett nationellt regelverk för hur man ska kräva miljöbedömningar i det fria havet.

Enligt Niels Krabbe är det detta, snarare än vilka länder som varit snabbast på att ratificera, som borde stå i fokus. Därför ställer han sig mycket kritisk till de miljöorganisationer som har velat snabba på processen. Han beskriver det som en ”ambulerande rockfestival” eller “armada” av organisationer som rest runt på möten och drivit en alltför enspårig agenda.   

– Jag tycker det är djupt oseriöst och märkligt att de har pressat på så hårt tidsmässigt. De borde ju se att det ligger i deras intresse att det här genomförs på ett ambitiöst sätt, menar Niels Krabbe.

Svaret från Greenpeace: Klockan tickar

För Jehki Härkönen, som både är politisk rådgivare för Greenpeace i Finland och en del av High Seas Alliance styrgrupp, framstår kritiken som oansvarig. Han poängterar att pressen på länderna att ratificera så snabbt som möjligt berodde på att det var det som krävdes för att avtalet skulle träda i kraft, och att det är mycket ont om tid om Sverige och övriga länder ska klara målet att skydda 30 procent av våra hav till 2030.   

– Havsavtalet är ett av våra viktigaste verktyg för att nå det målet, och med tanke på att vi redan befinner oss i andra halvan av 2026 så finns det en mycket tydlig deadline som länder inklusive Sverige har åtagit sig att uppnå, säger Jehki Härkönen.

– Självklart vill ingen ha en lagstiftning som är dåligt förberedd och som inte fungerar. Men vid det här laget tror jag ändå att det hade funnits tid att få till det.   

Första partskonferensen en viktig deadline

I Finland har ratificeringsprocessen gått mycket snabbare än i Sverige. En arbetsgrupp tillsattes tätt efter det att avtalet undertecknades, och sedan tog det åtta månader att ta fram lagförslaget, bereda ärendet och få det godkänt av riksdagen. 

– Jag är fullt medveten om att det finns olika traditioner och krav gällande lagstiftning i olika länder, men jag undrar ändå varför Sverige inte påbörjade processen tidigare? För i Finland började vi i princip dagen efter att vi skrev under, säger Jehki Härkönen.

Nu återstår att se om Sverige klarar av att ratificera avtalet innan året är slut. Om även den tidsplanen spricker, är risken stor att Sverige utesluts från den första partskonferensen som hålls i New York i januari. Något som skulle innebära att man inte sitter med vid förhandlingarna när de gemensamma spelreglerna för avtalet ska klubbas.

Men enligt Niels Krabbe kommer Sverige troligen att ha en plats vid bordet.

– Förutsatt att det här behandlas av riksdagen hyfsat snart i höst så kommer man hinna i mål i tid till den första partskonferensen. Så jag tycker att Sverige har all anledning att vara stolta över sig själva – om det inte händer något oväntat, säger Niels Krabbe.

^{Om Deep Sea Reporter: Vår ambition är att granska och skildra frågor som rör havet och det liv som finns under ytan. Vi verkar i allmänhetens tjänst och drivs självständighet i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället.}