Hon ska forska på livet under Arktis sista is

Den 15 juli kommer Pauline Snoeijs Leijonmalm gå in i karantän tillsammans med 38 kollegor. Åtta dagar senare ska de nämligen gå ombord isbrytaren Oden, ett forskningsfartyg som ska ta forskarna till jordens nordligaste punkt: Arktis. Väl på plats så ska de undersöka Arktis sista fasta is som håller på att smälta bort i rasande takt. 

– Den forskningen vi gör nu har ingen annan gjort tidigare. Ingen annan forskare har varit i det här området, som till ytan är större än Sverige, så det är ett stort område vi ska försöka kartlägga, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm över videolänk.  

Oden kommer inte komma tillbaka till Sverige förrän i slutet av september. Forskarna är borta i sju veckor, vilket för Pauline inte är tillräckligt: 

– Helst skulle man vilja vara på plats i flera år. Det är bråttom att forska på det här området nu, eftersom isen försvinner i en rasande takt. Klimatforskare varnar att Nordpolen kommer vara isfritt till 2050. Då kommer vi bara ha is i Arktis under vintersäsongen, som i Östersjön. 

Pauline Snoeijs Leijonmalm är professor i marinekologi på Stockholms universitet och forskningsledare för expeditionen. Dessutom är hon expert på Centralarktis för Europeiska kommissionen, som har gett henne fyra miljoner euro för att undersöka det Centalarktiska ekosystemet. 

– Vi vet idag inte vad det är för djur som lever där. Vi har tidigare bara observerat små röda streck på ekolod som vi tror är fisk. 

Vill förstå hur ekosystemet kommer se ut i framtiden

Ombord på isbrytaren finns en mängd utrustning. Utöver ekolod och kameror har det även med sig vertikala trålar och långa linor med krokar. Den fisk som forskarna får på kroken vill de kunna undersöka i detalj.  

– Om vi får upp dom på däck så kan vi se hur de mår, vad de äter och vilka vattentemperaturer de har levt i under sin livstid. 

Däremot tror inte Pauline att hon kommer hitta några nya fiskarter under isen. 

– Vattnet är ju ungefär lika kallt på den Arktiska botten som i andra hav med samma djup. Men jag tror att den fisk som faktiskt finns där kan vara fiskar som annars simmar i Nordatlanten och Barents Hav och därefter följer med de varmare Atlantströmmarna upp till Centralarktis. Kanske hittar vi polar- eller istorsk, men jag vet ingenting förrän jag kan hålla en faktisk fisk i min hand! 

Under expeditionen ska hela ekosystemet undersökas. Alltså sker forskning på snö, is, bakterier, plankton och fisk. Utöver det kommer forskarna även dokumentera allt annat djurliv som de ser på platsen. Pauline är också extra intresserad av vad det är för bakterier som kan leva i den permanenta havsisen och hur de skiljer sig från den annuella, alltså årsbundna, isen.  

– Om vi vet vad för organismer som idag lever i den mångåriga isen, respektive den årliga isen, så har vi lättare att förstå hur det Arktiska ekosystemet kan se ut i framtiden. Och hur det kommer att förändras.

Det kan finnas en möjlighet att de bakterier Pauline hittar kan ta upp kväve från luften. Det skulle vara en god nyhet för ekosystemet, menar hon. 

– Planktonalger kan inte binda kväve från luften. Kvävet, som de behöver för att få näring, kan de bara få från havet, vilket innebär att havet behöver ha kväve i sig. Det är tyvärr ofta en bristvara. Men det finns bakterier som faktiskt kan binda kväve från luften. Hittar vi sådana i Centralarktis så kanske vi kan få ett mer näringsrikt ekosystem än vad vi tidigare har trott. 

“Jag hoppas att Centralarktis blir ett marint reservat”

Det kommer dröja till ungefär 2023 innan forskarna ombord på Oden har hunnit sammanställa, analysera och publicera sina resultat. Men för Pauline är två års väntan inte en särskilt lång tid:  

– Det är viktigt att vi följer de etiska riktlinjerna för vår forskning så det blir gjort på rätt sätt. Och politiska beslut tar ofta längre tid än så. 

Den 25 juni i år skrev de länder som eventuellt är intresserade av att bedriva ett kommersiellt fiske i Centralarktis (Island, Danmark, Norge, Ryssland, Kina, Sydkorea, Japan, Canada, USA och EU) på ett avtal där de lovar att inte fiska i området förrän 2037. Den tidsfristen ska ge forskarna en chans att hinna kartlägga ekosystemet, så att politikerna därefter kan ta ett beslut om det är värt att bedriva fiske i området i framtiden. 

– Jag hoppas att det inte kommer vara intressant. Utifrån min forskning – idag – så verkar det inte finnas så mycket fisk där, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm. 

Däremot skyddar inte avtalet mot annan aktivitet, som oljeborrning. 

– Jag hoppas att Centralarktis blir ett marint reservat. Eftersom vi människor idag förändrar hela planeten så är det vår skyldighet att veta exakt vad det är vi förändrar, särskilt om vi vill ha en chans att överleva som art, säger Pauline. 

Hon säger att människan tidigare har varit bra på att förstöra ekosystem för att sen i efterhand inse konsekvenserna av handlingarna, och då försökt förvalta platsen. 

– Den här gången hoppas jag vi kan förvalta ett unikt ekosystem innan vi förstör det, avslutar hon.